kameratre

Jag skrev en essä om svensk supporterkultur i våras, och efter några beklämmande krönikor av Sveriges ledande journalistikkår tycker jag att ämnet fortfarande är lika aktuellt, där vi med avvikande åsikter gentemot de som förmedlas i media betraktas som testosteronstinna djur. Jag tänkte därför publicera den essän här, inte för att jag tror att det kommer göra någon skillnad, men för att visa en annan sida av problematiken. För faktum kvarstår: Det som händer på en allsvensk arena, är generellt ingenting av det som händer en valfri utekväll i vilken småstad som helst, eller för den delen de otaliga musikfestivaler som går av stapeln varje sommar. När det bara genomförts en handfull våldtäkter på en festivaler betraktas det som någonting positivt. Räck upp handen du som kan säga när det senast begicks en våldtäkt på en fotbollsarena.

---

Fotbollssupportrar har ett av de mest ansträngda kärleksförhållanden som går att ha i vårt instängda land, ty kärlek är vad det verkligen handlar om. Det handlar om lidelse och passion, om kärlek och hat, om att brinna för ett lag, en klubb, en förening utan att någonsin släppa handen om det klubbemblem man på arenorna, barerna och hemmen tryggt trycker mot sitt hjärta, som en helande tröst i både med- och motgång. Det handlar om att varje matchdag känna nervositeten i magen, som en cyklon av fjärilar som fortsätter att flyga tills man kliver in på stadion och nervositeten byts ut mot en känsla av puls som vibrerar genom läktarna, över planen och in i varje enskild människa, som tillsammans bildar ett massivt supporterkollektiv, som anförs av huvudtruppen som i folkmun kallas för ”klacken”, med sång, dans och tifosi. Det handlar om att efter slutsignalen lämna stadion i tårar, vare sig de är av glädje eller sorg. Det handlar om att brinna.

När årets upplaga av Allsvenskan i fotboll drar igång, kommer fotbollssupportrar från Moder Sveas vrår och hörn att gå man ur huse för att sjunga och skrika fram sitt favoritlag, och ta sig an ytterligare ett år med sin kanske starkaste kärlek. Denna kärleksfulla lidelse är dock hotad av auktoritära instanser. Svenska fotbollsförbundet är svensk fotbolls högst beslutande organ och styr med järnhand sina livegna lakejer att följa de riktlinjer de sätter upp, vilka på sistone oftast riktat sig emot en rik och livlig supporterkultur. På samma sätt som den stereotype pappan i en amerikansk collegefilm sätter käppar i hjulet för sin tonårsdotters kärlek till en speciell pojke, sätter Svenska fotbollsförbundet käppar i hjulet för supportrars kärlek till ett speciellt lag. I samråd med sina lakejer, vilka är aktiebolagen bakom fotbollsföreningarna, har de genomfört reformer som sakta men säkert reducerat supportrarnas inflytande. Dessa reformer, enligt Svenska fotbollsförbundet genomförda för att modernisera fotbollen, har exempelvis inneburit högre prissättning på klacksektionerna, minskat antal ståplatser och senast ett antagande av den ökända huliganlagen, vilken ger polisen rätt att avvisa åskådare från stadion med enda motiveringen att de är potentiella våldsverkare, samt medför ett totalförbud mot all form av pyroteknik, vilket kan vara en otroligt vacker syn. Svenska fotbollsförbundet för dessutom samtal med klubbarnas aktiebolag om en reform, vilken skulle medföra att alla ståplatsläktare tas bort till förmån för ytterligare sittplatsläktare, med motiveringen att detta skulle göra fotbollsupplevelsen tryggare och mer familjär, och därmed locka fler barnfamiljer till matcherna. I själva verket skulle detta istället helt ta död på passionen och kärleken som pulserar på läktarna; det skulle vara en nådastöt på en levande och energisk supporterkultur. Den naturliga frågeställningen blir därmed: Varför vill Svenska fotbollsförbundet helt vända ryggen åt sina största konsumenter, supportrarna? Varför vill Svenska fotbollsförbundet döda passionen på läktarna?

Svenska fotbollsförbundet har givetvis gått på nidbilden av den kärlekskranke, passionerade fotbollssupportern. I deras ögon är inte den typiske fotbollssupportern där för att sjunga fram sitt lag, han är inte där för att skapa en pulserande stämning på läktaren. I deras ögon är han där för att hata, han är där för att slåss, han är där för att skapa skräck hos barnfamiljer och övriga sittplatssupportrar. I deras ögon är han farlig, han är en skräckinjagande avart som måste förgöras och avlägsnas från alla former av fotbollsevenemang i Sverige. Denna falska nidbild, skapad av den kvantitativa sportjournalistik som genomsyrar alla dagstidningar i vårt rike och förmedlad av deras moderskepp; Aftonbladet och Expressen. Ett fruktansvärt exempel på detta var när Aftonbladet den 29 augusti 2006, dagen efter att ett derby mellan Hammarby och Djurgården fick avbrytas, beskrev de scenerna som utspelade sig när ett fåtal huliganer valde att förstöra matchen, som värre än krigets Libanon. Är det bra journalistik? Är det sanningsenlig och trovärdig journalistik? Är det någonting som svensk fotboll tjänar på? Det korrekta svaret är nej på alla dessa tre frågor, men framförallt är det respektlöst mot de människor som verkligen upplevde kriget i Libanon, det är respektlöst mot de barn som fick se sina föräldrar skjutas till döds av marksoldater.

Fortsättningsvis är emellertid ovan nämnda nidbild likväl befäst av Svenska fotbollsförbundet och dess lakejer, vilken är en förnedrande handling riktad mot dem som är de sanna flaggskeppen inom svensk elitfotboll, supportrarna. De som beger sig till matcherna oavsett väder, och utan att bry sig om, de för SVFF-eliten nödvändiga, förmåner som VIP-respektive pressläktarna innefattar.

Den före detta fotbollshuliganen Johan Höglund släppte 2005 om fotbollshuliganismen i Sverige, och nämnde i denna att det är s.k. firmor som Firman Boys (AIK), Kompisgänget Bajen (Hammarby IF), Djurgårdens Fina Grabbar (Djurgårdens IF) och Wisemen (IFK Göteborg) som står för det organiserade fotbollsvåldet i Sverige. Dessa organisationer menar Svenska fotbollsförbundet är synonyma med de supportrar som på läktarna uttrycker sin kärlek till sitt lag, som brinner för sitt lag och som är mån om denna kärlek att det skulle göra vilken mor som helst i Sverige avundsjuk. Ingenting kunde emellertid vara mer fel. Det är inte dessa organisationer som arbetar i timmar med tifosi för att ett kommande derby skall få en sådan perfekt inramning som möjligt, det är inte dessa organisationer som kommer på innovativa läktarramsor som flyger som ett eko genom hela fotbollseuropa, det är inte dessa organisationer som sparar i månader för att ha råd med ett årskort ytterligare en säsong, så att de kan sjunga, stötta och älska fram till seger. Det är framförallt inte dessa organisationer som gör att den svenska läktarkulturen räknas som en av världens bästa av internationella fotbollsorganisationer, medan Allsvenskan räknas som en av Europas sämsta fotbollsligor. Det är det vanliga, passionerade supportrar som gör. Det är dessa kärleksranka, lidelsefulla och passionerade supportrar som sätter Sverige på fotbollskartan. Det är inte huliganfirmorna som gör som det, och det är definitivt inte Svenska fotbollsförbundet som gör det.

Svenska fotbollsförbundet måste luckra upp villkoren, eller kanske framförallt förhållandet till sina främsta konsumenter; till dem som håller dem vid liv, supportrarna. Det är inte resonabelt att ha ett sådant ansträngande band till dem som livnär en – någonting är fel när ett lands fotbollssupportrar känner sig konsekvent motarbetade av ett lands fotbollsförbund.  Precis som det är nödvändigt för ett barn att bli förstått och accepterat av sina föräldrar och för en elev att bli förstådd och accepterad av sin lärare är det nödvändigt för en fotbollssupporter att bli förstådd och accepterad av ett lands nationella fotbollsförbund. Svenska fotbollsförbundet måste ta sig tid att lyssna på supportrarnas synpunkter och inte slå dövörat till. Svenska fotbollsförbundet måste räcka fram en förstående hand mot supportrarna och inte slå dem på fingrarna med pekpinnen. Svenska fotbollsförbundet måste förstå att de fotbollssupportrar som brinner på läktarna, brinner av kärlek till sporten och laget, men inte av hat. Det skulle både den svenska supporterkulturen och Svenska fotbollsförbundet tjäna på, eftersom framgång och succé bygger på samarbete och förståelse. Ett sådant samarbete och en sådan förståelse skulle kunna förbättra kvaliteten på den svenska fotbollen, eftersom förbundet skulle få in större inkomster till spelarsatsningar, utvecklingsläger och dylikt, samtidigt som Sveriges supportrar skulle kunna få en ännu högre aktning i den globala fotbollsvärlden, då de skulle kunna utveckla en mer kreativ och passionerad läktarkultur, utan att känna sig hämmade av auktoriteter.  Supportrars kärlek till fotbollen och till sitt lag, är inte som vilken kärlek som helst, då det är en polygamisk kärlek som delas av så många andra, och tar sig uttryck på så många individuella sätt. Emellertid förenas alla supportrar i en enad kraft, ett enda slående och bultande hjärta som bokstavligt talat kan bära fram ett lag från förlust till seger, från fiasko till framgång och från sorg till lycka. Allt detta för kärleks skull, och ingen kärlek får någonsin vara reglerad. Ty de som brinner, behöver inte brinna av hat.

Under hela min uppväxt har jag och min lillebror ständigt utmanat varandra i diverse tv-spel. Där vår lidelse varit som hetast har spelet varit någon av upplagorna i fotbollsserien Fifa från distributören Electronic Arts, då våra bataljer som oftast var ytterst jämna och avgjordes precis innan den virtuelle domaren skulle föra pipan mot munnen och blåsa av tillställningen. Ett särskilt minne för mig är från en drabbning där min bror tagit ledningen med 3-0 och närmast defilerat på planen, medan mina fingrar inte lyckades bemästra den handkontroll jag höll i mina händer och en växande känsla av nederlag infann sig i min kropp. Med en enträgen kämparanda, och givetvis viss vinnarinstinkt, lyckades jag dock slå tillbaka min lillebrors spelstrategi och vända matchen till min fördel de sista tio minuterna av matchen. Vi hörde domarens pipa och våra flacka blickar vändes omedelbart till resultattavlan där vi såg hur siffrorna 3-4 lös klart på vår tv-skärm. Jag hade vänt, vunnit och besegrat min brors förtvivlade spelare på den elektroniska gräsplanen. Segerns sötma infann sig, samtidigt som svett och tårar aldrig varit lika påtagliga som då. Dock överhuvudtaget inte en tillstymmelse av blod. Vi brann.

---

För evigt trogen Hammarby.

jag har samlat någon annans
tabletter på mitt nattduksbord
i köket ligger det cigarettfimpar
som inte har slocknat helt och
tänder glöd på det lilla som
fortfarande inte mörknat
i mig

mitt liv har blivit ett blått skåp
som nötts gula i kanterna
av cigarettröken som blivit
min omgivnings känslokanal
och jag har fastnat i en
verklighet med bokstäver
som inte formar några ord

om det fanns ett hav utanför
mitt fönster skulle minsta
bris få mig att drunkna 
och fast solen kan få mig
att kasta en skugga är inte
mina frusna händer
menade att värmas i dina

det spelar ingen roll vad
ölburkarna på mitt kalla
vardagsrumsgolv har för färg
de reflekterar lika väl hur
jag skriker mina nätter hesa
och när jag sakta försöker
finna lugn vet jag att mina
känslor bildar ett tankeomlopp
som redan spårat ur

Berätta hur du gör
när du faller ner från himlen
för jag sträcker mig efter
stjärnorna när världen
börjar mörkna men jag
räcker aldrig dit

Berätta hur du gör
när dina fingrar famlar
efter mirakel att aldrig
släppa taget om
i städer som somnar om
men aldrig riktigt vaknar 

Berätta hur du gör
när dina fotsteg
kan rasera murar
som ditt hjärta byggt upp
och hur dina sägner skapas
när det är en lång väg hem 

Berätta hur du gör
för jag vet
ingenting

I mitt bröst
har jag arton år av svält
jag känner sorg
I mitt bröst
är jag bara saknad
av mig själv
i Nordkorea är min själ
en smutsig vidrig diktatur
I mitt bröst
är dina sanningar
mina lögner som ger
liv åt min egen rädsla
I mitt bröst
kommer mina tårar
aldrig sluta falla


I mitt bröst
finns det ingen
tid för demokrati
jag släpper din hand
men jag vet inte hur
man håller andan
I mitt bröst
längtar jag efter
en evig
vinter
I mitt bröst
karvar jag in

mina bilder av dig.

Och även om du inte riktigt lärt dig att man ska se in i kameran
på fotografier och inte kisa som man gör när försöker se något
från riktigt långt avstånd måste jag säga att du är den absolut
starkaste kvinna och människa som jag vet. Jag är så otroligt
stolt över allt du gått igenom och bemästrat. 
Din resa. Bort. Till. Från. Och det för dig som jag gör det här,
pluggar till socionom och försöker. Bli något viktigt. Något bra.

Tack mamma. Tack.

hon har skrivit sägner om
hur världen skulle kunna vara
egna hantverk som hon själv
kan längta till och försvinna i
om hon någonsin behöver en vän

jag har letat på marken efter ord
som en gång varit mina
utanför husen där paniken ekar
över torget famlar jag svagt med
mina tårar jag har inga nycklar
som öppnar någons dörrar

hon viskar för sig själv om orden
som förändrade sägnerna hon
en gång skrev och som jag
önskar att hon tog min hand 
när hon skrek ut mitt namn

Sebastian det spelar ingen roll 
om du blir något stort eller
faller och långsamt tynar
bort

Han brukade skrika i mitt huvud
att vi ger upp till slut
att vi abdikerar nu

Jag har bara aldrig riktigt förstått vad det innebär
om det är något jag varit tvungen att göra
sen det första steget jag lyckades ta
på den hemmagjorda trasmattan i köket

Eller om det var någonting man var tvungen
att ignorera under åren av en riktig trasslig
uppväxt kantrad av missbruksproblem 
och andra sociala problem som jag nu ska
lära mig att förstå och kanske bemästra

Om jag ger upp nu har jag kanske egentligen
skrivit mitt eget misslyckande ett manus över
en slags onödig bortgång från ett bortkastat liv
vilket inte är så farligt som det låter utan
bara logiskt

Det är ju onödigt att abdikera från någonting
man egentligen aldrig lyckats ta sig till 
det är lite som att se filmer som alltid slutar
lyckligt men stänga av innan det verifieras
på den blänkande skärmen

Så jag väljer nog att vänta 
för jag önskar och drömmer om saker
och att väntan kommer vara värt det
Ge nåt för oss som väntar

Så jag hoppas
för det kanske kommer en förändring
men det tar den tid det tar

jag är ingen fallande stjärna
ingraverad i dina istider
jag hör inga visioner eller
slagord eka över murarna
in till städerna vid parkerna

jag är inte den som kommer
frysa till ett stilla leende
när du säger att du saknar
mig som vän trots att du
aldrig kallar på mig

jag kommer kasta mina
stjärnor i atlanten för
jag är så rädd för
det stora mörka havet

och jag hatar
dina främmande städer

I flera hundra år har du skänkt oss nordbor glädje, ljus och värme i våra kalla hem! Du har följt oss under dagar av lycka, dagar av sorg. Du har funnits där som en räddande ängel, som verkligen ställt upp för oss när vi velat ta oss ur mörkret. Du har betytt otroligt mycket för oss. Du är en sann hjälte. Det är med djup sorg i mitt hjärta jag dock måste förmedla att dina dagar är räknade. EU-byråkrater har nämligen dödat dig. Mördat dig. De får göra det helt ostraffat; det finns till och med folk som sympatiserar med mordet. Du har varit en sann vän genom åren, och vi är många som kommer sakna dig. Vi ska kämpa för dig. Vi ska kämpa för din upprättelse. Vi ska kämpa för att dina mördare straffas. Jag är övertygad om att vi ses någon gång igen. Till dess, skin vidare där du kan!

Vila i frid min kära vän, glödlampan

om jag skrek riktigt högt
som det ekar bland bergen
och inte dövade det i kudden
som jag alltid har gjort
skulle jag åtminstone kunna
låtsas att du verkligen hörde
mig och tro att du slog några
slag för mig med  

och vad jag ville minnas var att få
känna dig när sensommaren bjuder ut
alla svaghetstecken i dig och smeker
dina sista ljuva hårstrån bort från
mina kinder

jag är ett oladdat luftgevär
som famlar efter sin egen
avtryckare
totalt försvarslös även mot
ditt lösa knallpulver

jag sveper fingrarna
in en vag rörelse
lätt genom plastpistolerna
som bränner huden
och mina naglar färgas
till något oigenkännbart
något som är som du

jag skulle aldrig ignorera (dig igen)
men min kropp är som
en begravning och kistan där jag
ligger är en tom massgrav
där inga döttrar någonsin
får ta sitt sista andetag

jag är i betraktarens skugga
som en rädd flykting utanför
skjuter soldaterna mot mina
föräldrar och i drömmarna
min älskade

och tornen faller

bortom röken känner jag att du andas tungt mot hans hals

anfall mig som om jag var ditt försvar
under dina färgade naglar trycker
jag sönder ditt samvete du kan rispa
in tårar som skär hela min nakna
spädbarnskropp till något änglalikt 

det är hennes otrogna hjärta som
får dig att gråta och falla likt
regnbågens alla färger
särskilt dem du aldrig någonsin sett
eller fått spegla ditt trasiga leende i 

och du vaknar en morgon när
hon somnat till sommarens
sista skälvande sekunder likt
en bris från ett annat hav 
och du trycker hårt dina händer
mot din alldeles för bleka tinning
när vinden vänder efter kapporna
och du känner i din alldeles för
tomma bröstkorg att hon är
någonting du aldrig någonsin varit

eller kommer bli

för utanför blixtrar bara

... (kort andetag)

sagor

Nästa morgon jag vaknar kommer jag ta mina första stapplande steg mot Socialhögskolan och försöka påbörja den första av förhoppningsvis sju terminer av socionomstudier. Någon dag vill jag känna att det faktiskt var ett viktigt val. Nu är jag mest övertygad om att ingenting någonsin kommer kännas betydelsefullt av det jag åtar mig. Jag vill det här riktigt mycket. Men att det skulle betyda något tror jag inte alls på. Ty jag kommer vara vad jag alltid varit. En medelmåtta. Vilket tar år och dagar att acceptera att man är. Om man någonsin accepterar det. 

Jag är i tider där det känns som att varje person försvinner från en. Jag är i tider där nära vänner försvinner mycket längre än vad man trodde att de skulle göra. Jag är i tider där vänner söker sig till en annan stad, en annan kust, ett annat land eller en annan kontinent. Över världshav. Bort. Jag är i tider där det känns som att alla verkligen söker någonting vackrare, någonting bättre, någonting större. Någonting som gör det lättare att andas. Hur fint Stockholm än må vara från ovan. Medan jag själv blir kvar; näst intill klamrar mig kvar där jag alltid varit. I Sundbyberg. Sveriges minsta kommun.

---

We are nowhere and it's now.

det var inte så hon kände atlanten
med vinden i ryggen när hon
somnade vid det vita kapellet
och böckerna som staplade
likt kupoler
hon andades svagt in röken
innan hon öppnade porten
och ikonerna blev till ett
dansgolv där bara tiden
ville stå stilla

hon hade aldrig någon ängels vingar 
som kunde frälsa den som såldes
för att krypa till korset och älskas
av pärlbanden som ströks genom
hennes hår som saknade gloria

det var inte så hon kände dig
när hon var högt över marken
och likt en sjöjungfru var hon
inte verklig för dina ögon
som tårarna från fågeln som
fanns i edra sagor
hon var låg uppe på klocktornet
och vinkade vagt till en pojke
som flöt bort långt bortom
horisonten 
och sakta kom du hem

Det handlar egentligen inte om någonting alls, mer än att sakta inse exakt hur det ligger till. Det behöver man nödvändigtvis inte heller göra. Men det gör jag. Tror jag. För jag brukar inte stanna upp för att andas längre, jag är tillräckligt säker på att jag kommer klara av att göra det iaf. Klockan är tjugo minuter i ett, och jag har återigen inte klivit ur sängen. Jag vet inte om jag egentligen trivs med den här vanan, som endast avbryts för att abnormt gå upp klockan fem på morgonen särskilt utvalda sommargryningar.

Av någon anledning har jag också försökt sluta ta mig hem på det mest effektiva och smidiga sätt som är möjligt, utan istället söker jag omvägar; som att gå genom Hallonbergen till Rissne, eller genom Tulemarken till Centrala Sundbyberg. Antagligen försöker jag tro att detta är former av vardaglig motion, som ett substitut till den jag en gång faktiskt var. För benet bär inte längre. Kanske, är det för att utforska nya delar av småstaden som jag inte särskilt frekvent befinner mig i; för att ta till mig det hela geografiska kulturutbudet däri. Vad vet jag. Nu ska jag dricka varmt vatten med smak av apelsin. God middag.

---

egentligen kunde jag vara himmelen
i din spegel och min reflektion kunde
gå sönder bland orden som du skrev

du var allt
jag var pojken
bredvid

han var ensam på skolgården
och skrek ut att han hade sprungit  i ett liv
bara för att få stå still
han beundrade kritstrecken som
förskolebarnen hade ritat i skärt
som föreställde fjärilar som sakta
skulle skulle flagna bort precis
som luften som bodde i hans steg

han behövde någon som behövde honom
och log melankoliskt när han suddade ut
sina egna blommor skrivna med en
darrande vänsterhand som han önskade
var rosor utspridna på ett parkettgolv
där han var pojken som förde
nattens sista dans 

han drömde om objekten under radarn
som någon gång skulle bli hans död
på sina fingrar räknade han hur många
glasflaskor som strött salt i hans ögon
medan den falska sången ekade ut från
den lokala pizzerian som en dirigent
för hans hjärtslag

han glömde bort att andas
när de sista drömmarna smög genom
tystnaden mot horisonten och han såg
ensam ut över murkrönet där lögnerna
hade sått små frön i vinden som frös
staden där han tagit sina första stapplande
fotsteg och det sista han önskade var
att få vara sanden i hennes timglas

han skulle kunna vänta långt härifrån
utanför din omgivning och känna
efter i sin bröstkorg om han hör
slagen från ditt hjärta
han skulle kunna karva in sina minnen
i parkeken där han lekte som barn
och sakta skära sönder orden
från sin tunga
han skulle kunna leka med sina fingrar
och önska att de var någon annans
sätta sig på omtyckt café 
beställa in en espresso och låtsas
att han delade din vardag

om du tog min hand innan du lärde mig
hur man inte dansar samtidigt som du
visade periferin av mina andetag skulle
jag kanske känna hur och varför stegen
sakta sakta sakta balanserar på de utstakade
kullerstenarna ner mot vattnet över järnvägen
och bron som bevittnar de kostymklädda alkoholisterna
till ett hem långt ifrån mitt

det ligger svartvita hyacinter vid trottoarkanten
och morgonen vaknar till doften av pryglade
duracellkaniner som ska ömsa ytterligare
lager skinn för den där starkölen vid parkbänken
de vaknar med blickar som vagt styr sig mot
horisonten och den moderna fristaden där
svartvita hyacinter är lila hyacinter som växer
längs avenyer som sträcker sig genom huvudgatan
bort mot det avskilda torget där tonårsflickor
somnat med tonårspojkars kärleksförklaringar
fortfarande bultandes i bröstet och där
kaniner inte drivs av batterier
för det ligger rosor vid järnvägen som färgas grå
av ljuset från gatubelysningen och ger lyster till
den där mannens steg som väcker en småstad
som aldrig drunknat i neonskyltar eller det porlande
bruset från ett närliggande vattendrag som bildar
små nätta moln där kvinnor i vita sommarkläder
kan drömma om den där mannens steg som snart
är långt långt bort

det vaknar vitklädda pojkar bland höghusen med
inglasad balkong med smuts under läpparna
och kyska nagelband som räknar dagarna till
ett nytt år som de hoppas kommer förverkliga
drömmar om ett glädjefullt liv
de flimmrar med blickarna upp mot stjärnan
som ännu inte säkert slocknat och reflekterar
orden från flickorna som aldrig somnat innan
de byter ut varje plagg till svart och följer
flickornas fotspår med nedsjunkna axlar 
långt bort mot storstaden som är en pandemi
av oerfarna nykomlingar som slickar allt de
ser till rödgröna ocenaer vilket bara blir okänt
för en färgblind som sakta sluter sina ögon
och känner det första och enda glaset brista
som pärlband på en flickas bröst när
den vita stormen drar förbi

han är där snart