kameratre

Jag skrev en essä om svensk supporterkultur i våras, och efter några beklämmande krönikor av Sveriges ledande journalistikkår tycker jag att ämnet fortfarande är lika aktuellt, där vi med avvikande åsikter gentemot de som förmedlas i media betraktas som testosteronstinna djur. Jag tänkte därför publicera den essän här, inte för att jag tror att det kommer göra någon skillnad, men för att visa en annan sida av problematiken. För faktum kvarstår: Det som händer på en allsvensk arena, är generellt ingenting av det som händer en valfri utekväll i vilken småstad som helst, eller för den delen de otaliga musikfestivaler som går av stapeln varje sommar. När det bara genomförts en handfull våldtäkter på en festivaler betraktas det som någonting positivt. Räck upp handen du som kan säga när det senast begicks en våldtäkt på en fotbollsarena.

---

Fotbollssupportrar har ett av de mest ansträngda kärleksförhållanden som går att ha i vårt instängda land, ty kärlek är vad det verkligen handlar om. Det handlar om lidelse och passion, om kärlek och hat, om att brinna för ett lag, en klubb, en förening utan att någonsin släppa handen om det klubbemblem man på arenorna, barerna och hemmen tryggt trycker mot sitt hjärta, som en helande tröst i både med- och motgång. Det handlar om att varje matchdag känna nervositeten i magen, som en cyklon av fjärilar som fortsätter att flyga tills man kliver in på stadion och nervositeten byts ut mot en känsla av puls som vibrerar genom läktarna, över planen och in i varje enskild människa, som tillsammans bildar ett massivt supporterkollektiv, som anförs av huvudtruppen som i folkmun kallas för ”klacken”, med sång, dans och tifosi. Det handlar om att efter slutsignalen lämna stadion i tårar, vare sig de är av glädje eller sorg. Det handlar om att brinna.

När årets upplaga av Allsvenskan i fotboll drar igång, kommer fotbollssupportrar från Moder Sveas vrår och hörn att gå man ur huse för att sjunga och skrika fram sitt favoritlag, och ta sig an ytterligare ett år med sin kanske starkaste kärlek. Denna kärleksfulla lidelse är dock hotad av auktoritära instanser. Svenska fotbollsförbundet är svensk fotbolls högst beslutande organ och styr med järnhand sina livegna lakejer att följa de riktlinjer de sätter upp, vilka på sistone oftast riktat sig emot en rik och livlig supporterkultur. På samma sätt som den stereotype pappan i en amerikansk collegefilm sätter käppar i hjulet för sin tonårsdotters kärlek till en speciell pojke, sätter Svenska fotbollsförbundet käppar i hjulet för supportrars kärlek till ett speciellt lag. I samråd med sina lakejer, vilka är aktiebolagen bakom fotbollsföreningarna, har de genomfört reformer som sakta men säkert reducerat supportrarnas inflytande. Dessa reformer, enligt Svenska fotbollsförbundet genomförda för att modernisera fotbollen, har exempelvis inneburit högre prissättning på klacksektionerna, minskat antal ståplatser och senast ett antagande av den ökända huliganlagen, vilken ger polisen rätt att avvisa åskådare från stadion med enda motiveringen att de är potentiella våldsverkare, samt medför ett totalförbud mot all form av pyroteknik, vilket kan vara en otroligt vacker syn. Svenska fotbollsförbundet för dessutom samtal med klubbarnas aktiebolag om en reform, vilken skulle medföra att alla ståplatsläktare tas bort till förmån för ytterligare sittplatsläktare, med motiveringen att detta skulle göra fotbollsupplevelsen tryggare och mer familjär, och därmed locka fler barnfamiljer till matcherna. I själva verket skulle detta istället helt ta död på passionen och kärleken som pulserar på läktarna; det skulle vara en nådastöt på en levande och energisk supporterkultur. Den naturliga frågeställningen blir därmed: Varför vill Svenska fotbollsförbundet helt vända ryggen åt sina största konsumenter, supportrarna? Varför vill Svenska fotbollsförbundet döda passionen på läktarna?

Svenska fotbollsförbundet har givetvis gått på nidbilden av den kärlekskranke, passionerade fotbollssupportern. I deras ögon är inte den typiske fotbollssupportern där för att sjunga fram sitt lag, han är inte där för att skapa en pulserande stämning på läktaren. I deras ögon är han där för att hata, han är där för att slåss, han är där för att skapa skräck hos barnfamiljer och övriga sittplatssupportrar. I deras ögon är han farlig, han är en skräckinjagande avart som måste förgöras och avlägsnas från alla former av fotbollsevenemang i Sverige. Denna falska nidbild, skapad av den kvantitativa sportjournalistik som genomsyrar alla dagstidningar i vårt rike och förmedlad av deras moderskepp; Aftonbladet och Expressen. Ett fruktansvärt exempel på detta var när Aftonbladet den 29 augusti 2006, dagen efter att ett derby mellan Hammarby och Djurgården fick avbrytas, beskrev de scenerna som utspelade sig när ett fåtal huliganer valde att förstöra matchen, som värre än krigets Libanon. Är det bra journalistik? Är det sanningsenlig och trovärdig journalistik? Är det någonting som svensk fotboll tjänar på? Det korrekta svaret är nej på alla dessa tre frågor, men framförallt är det respektlöst mot de människor som verkligen upplevde kriget i Libanon, det är respektlöst mot de barn som fick se sina föräldrar skjutas till döds av marksoldater.

Fortsättningsvis är emellertid ovan nämnda nidbild likväl befäst av Svenska fotbollsförbundet och dess lakejer, vilken är en förnedrande handling riktad mot dem som är de sanna flaggskeppen inom svensk elitfotboll, supportrarna. De som beger sig till matcherna oavsett väder, och utan att bry sig om, de för SVFF-eliten nödvändiga, förmåner som VIP-respektive pressläktarna innefattar.

Den före detta fotbollshuliganen Johan Höglund släppte 2005 om fotbollshuliganismen i Sverige, och nämnde i denna att det är s.k. firmor som Firman Boys (AIK), Kompisgänget Bajen (Hammarby IF), Djurgårdens Fina Grabbar (Djurgårdens IF) och Wisemen (IFK Göteborg) som står för det organiserade fotbollsvåldet i Sverige. Dessa organisationer menar Svenska fotbollsförbundet är synonyma med de supportrar som på läktarna uttrycker sin kärlek till sitt lag, som brinner för sitt lag och som är mån om denna kärlek att det skulle göra vilken mor som helst i Sverige avundsjuk. Ingenting kunde emellertid vara mer fel. Det är inte dessa organisationer som arbetar i timmar med tifosi för att ett kommande derby skall få en sådan perfekt inramning som möjligt, det är inte dessa organisationer som kommer på innovativa läktarramsor som flyger som ett eko genom hela fotbollseuropa, det är inte dessa organisationer som sparar i månader för att ha råd med ett årskort ytterligare en säsong, så att de kan sjunga, stötta och älska fram till seger. Det är framförallt inte dessa organisationer som gör att den svenska läktarkulturen räknas som en av världens bästa av internationella fotbollsorganisationer, medan Allsvenskan räknas som en av Europas sämsta fotbollsligor. Det är det vanliga, passionerade supportrar som gör. Det är dessa kärleksranka, lidelsefulla och passionerade supportrar som sätter Sverige på fotbollskartan. Det är inte huliganfirmorna som gör som det, och det är definitivt inte Svenska fotbollsförbundet som gör det.

Svenska fotbollsförbundet måste luckra upp villkoren, eller kanske framförallt förhållandet till sina främsta konsumenter; till dem som håller dem vid liv, supportrarna. Det är inte resonabelt att ha ett sådant ansträngande band till dem som livnär en – någonting är fel när ett lands fotbollssupportrar känner sig konsekvent motarbetade av ett lands fotbollsförbund.  Precis som det är nödvändigt för ett barn att bli förstått och accepterat av sina föräldrar och för en elev att bli förstådd och accepterad av sin lärare är det nödvändigt för en fotbollssupporter att bli förstådd och accepterad av ett lands nationella fotbollsförbund. Svenska fotbollsförbundet måste ta sig tid att lyssna på supportrarnas synpunkter och inte slå dövörat till. Svenska fotbollsförbundet måste räcka fram en förstående hand mot supportrarna och inte slå dem på fingrarna med pekpinnen. Svenska fotbollsförbundet måste förstå att de fotbollssupportrar som brinner på läktarna, brinner av kärlek till sporten och laget, men inte av hat. Det skulle både den svenska supporterkulturen och Svenska fotbollsförbundet tjäna på, eftersom framgång och succé bygger på samarbete och förståelse. Ett sådant samarbete och en sådan förståelse skulle kunna förbättra kvaliteten på den svenska fotbollen, eftersom förbundet skulle få in större inkomster till spelarsatsningar, utvecklingsläger och dylikt, samtidigt som Sveriges supportrar skulle kunna få en ännu högre aktning i den globala fotbollsvärlden, då de skulle kunna utveckla en mer kreativ och passionerad läktarkultur, utan att känna sig hämmade av auktoriteter.  Supportrars kärlek till fotbollen och till sitt lag, är inte som vilken kärlek som helst, då det är en polygamisk kärlek som delas av så många andra, och tar sig uttryck på så många individuella sätt. Emellertid förenas alla supportrar i en enad kraft, ett enda slående och bultande hjärta som bokstavligt talat kan bära fram ett lag från förlust till seger, från fiasko till framgång och från sorg till lycka. Allt detta för kärleks skull, och ingen kärlek får någonsin vara reglerad. Ty de som brinner, behöver inte brinna av hat.

Under hela min uppväxt har jag och min lillebror ständigt utmanat varandra i diverse tv-spel. Där vår lidelse varit som hetast har spelet varit någon av upplagorna i fotbollsserien Fifa från distributören Electronic Arts, då våra bataljer som oftast var ytterst jämna och avgjordes precis innan den virtuelle domaren skulle föra pipan mot munnen och blåsa av tillställningen. Ett särskilt minne för mig är från en drabbning där min bror tagit ledningen med 3-0 och närmast defilerat på planen, medan mina fingrar inte lyckades bemästra den handkontroll jag höll i mina händer och en växande känsla av nederlag infann sig i min kropp. Med en enträgen kämparanda, och givetvis viss vinnarinstinkt, lyckades jag dock slå tillbaka min lillebrors spelstrategi och vända matchen till min fördel de sista tio minuterna av matchen. Vi hörde domarens pipa och våra flacka blickar vändes omedelbart till resultattavlan där vi såg hur siffrorna 3-4 lös klart på vår tv-skärm. Jag hade vänt, vunnit och besegrat min brors förtvivlade spelare på den elektroniska gräsplanen. Segerns sötma infann sig, samtidigt som svett och tårar aldrig varit lika påtagliga som då. Dock överhuvudtaget inte en tillstymmelse av blod. Vi brann.

---

För evigt trogen Hammarby.