kameratre

jag är inte rädsla
bara ängslan av att
jag aldrig ska få sluta
andas men det är bara
längtan som såren jag
slutade få när jag
äntligen blev ensam
och jag kände det när
du fyllde mina 

och hon svarade att
jag är allt hon aldrig ville ha
kvar i livets sämsta tid
och jag kände att bara
jag slipper vila i frid
kan jag återgå till
att inte finnas

en sista tillbakagång
fy fan vad skönt det är
att bränna själen och
inte vara bara uppstå
som en gud du knullat sönder
med dina oskyldiga händer
och du andas nej sluta andas
för det förstör allt av dig
jag vill ska vara mitt

hon skrev ett brev att hon saknar mig
ville bara svara att jag aldrig lärt mig
att sakna dig om än mindre sakna det
vi hade eller fortfarande borde ha men
jag svarade inte så mycket lättare att
bara hålla käften titta ner skriva blankt
precis som jag alltid gjort så svårt att
bara andas snälla låt mig vara ifred
som på en skadeskjuten natthimmel där
bara min andedräkt som rök på någon
som inte längre finns kommer du tillbaka
skär upp mina sår som gör att jag ännu är
det som aldrig aldrig aldrig är kvar om
natten frågar snällt minns du ångesten
det var som att jag bar den och det var som
att det var du som var den
de svarta fåglarna inom mig är hon som
skrattar och säger nu blir han manisk igen
jag skriker inombords och önskar att de
kunde fatta och känner paniken greppa tag
om mig lika plågsamt jag var alltid tvungen
att känna den ensamheten den största terroristen
speglar sig i mig det är vi två inatt som en
sönderskjuten istid för hon glömde kyla ner mig
inatt men hon släpper aldrig taget så jag fryser
själv långsamt svart som om kriget fanns och
jag tänkte kort att jag hoppas att det finns snart
i alla fall inom mig men jag är kvar i min säng
och låtsas att jag var någons vän

du ser ut mot ingenting
när ångesten inte
är något du känner utan
det enda du någonsin
vet att du alltid kommer vara
det ligger nakna kroppar
runtom i ditt minne och du
räknar alla sår som du skurit
för att komma en dag närmre
absolut ingenting och fingrarna
som aldrig riktigt fick vara
ett barns men det gälla skriket
kommer alltid närmre är alltid
i dig tills du blir oförmögen de
andetagen som krävs för att
aldrig behöva vara älskad

jag skrev mitt namn på
gränsen av en stad jag
aldrig skulle återse som
ett minne av hon som
aldrig ville att jag skulle
återse henne med mig
där stjärnorna en gång
fyllde år som bara ett
barn kan fylla år som
hon förklarade för mig
att jag bara är ett barn
ibland när jag önskade
mig sådant man inte får
önska sig i den där staden
jag en gång kallade min
för det enda jag tänke på
att hon skulle kalla mig
men hennes hjärta blev
för mig bara lång spår av
längtan ängslan förtvivlan
som bara ett barn uppvuxen
i fel stad i fel hem i fel kropp
känner när han längtar bort
någon annanstans bara det
inte längre kallas hem

ovanför marken
där finns ingenting
bara små svarta moln
och en övergiven flicka
som ber till gud om att
äntligen få brinna 

utanför fönstret
där hon en gång andats
pratar hon lugnt om
att vara sin egen återbörd
men handen i fickan
vågar inte vara knuten
ens en sekund

framför henne
har allt redan vissnat
hon önskar att hon drack
som alla andra drack
för att en gång 
äntligen få (sluta) 
finnas

klär av mig bara för

Stockholm är ett brinnande
försvinnande litet epicentrum
av en stad som förlösts och förlorats
bland vändkorsen i tunnelbanan
och flaskorna som ligger ensamma kvar
i en förortshall där pojken grät när mamman drack
vi insuper staden som det största vi har
jag undrar mest varför alla barnen är kvar
alla barnen som är som jag också var


Stockholm är knappast brinnande
den har slocknat och gatubelysningen räcker
knappast till för att lysa upp dom stegen
som jag tar när jag passerar medis för där
är vi inte längre medborgare bara åskådare
åt de medvetet dekadenta mellan Södra och snaps
jag skärs sönder av varje andetag och ger blod
till spyorna vid Björns trädgårds pissoar där en
hemlös kvinna log mot mig som om jag var mannen
hon nyss sög av

Stockholm var aldrig brinnande
och vi har aldrig heller önskat att den brann
du skriker att du får ångest när du känner att
jag fortfarande har puls och du hatar när du ropar efter mig
att det faktiskt finns någon som svarar 
men du kan följa mina fotspår fram till stationen
där jag lämnade marken och du log mot mig
precis på det där sättet du svor att aldrig göra
jag fick aldrig le tillbaks

jag kanske borde sluta drömma
om det som skrevs som förbjudet
och ringa det där telefonnumret
jag fick i en trappuppgång för
fyra år sedan och som jag tryckt
mot min handflata så hårt och
så ofta sedan dess att siffrorna
knappt längre syns men jag kan
det utantill ändå för jag har andats
det telefonnumret, levt det telefonnumret
som om jag inte ens behövde mitt
egna fastän jag aldrig vågat göra
någonting annat än att slå siffrorna
från dolt nummer och aldrig ytrra ett
ord när rösten från andra sidan svarar
men jag kanske borde ringa det där
numret nu för jag vet att det leder
till någonting som jag borde våga
drömma om och som jag iaf är nästan
helt säker på inte skrevs som någonting
förbjudet jag kanske borde ringa det där
numret och faktiskt säga hej det är jag
eller någon helt annan bara yttra ett par
ord för jag vet att den på andra sidan
garanterat kommer lägga på iaf men jag
kan ju ringa det där numret och låtsas
att jag vågade

hon skriker att hon faller
någonstans i någon stad
där jag aldrig är
om jag målar upp skuggor
från där hon träffar marken
som mitt ansiktes gloria
som hennes epicentrum
hon skriker att hon faller
till ljuset av kameror
som blixtrar starkare än
vad jag någonsin kände
om jag ångrar mig
kommer det aldrig
vara tillräckligt för
hon skriker att hon faller
och bara för mig 
som om hon förstörde
euforier från ditt hjärta
försvann från dig
bara för att sluta vissna
men när du kommer
närmre får du mig
nästan till något
perfekt

han slår dig igen
och han slår dig igen
jag ber dig
skrik medans han 
slår dig igen 
snälla skrik så jag
vet att du lever
snälla skrik så
jag vet att du
fortfarande vet att
du finns kvar som
i mitt hjärta
lilla mamma
skrik skrik skrik
jag vill bara veta
att du lever
ännu denna förstörda dag
lilla mamma
för jag vet inte riktigt 
hur man måste vara för att
komma dig in på djupet
om man måste mörda
inte dra sig från att
alltid vara allt eller
om man ska kunna säga
att de perfekta orden som
balanserar som små
stjärnor där mörkret
aldrig tränger igenom
för du betraktar mig
som en svart fågel
som annekterar min måne

skrik, lilla mamma, skrik

han var pornografi och tragik
från ett svartvitt psyke
hon var arton hjärtslag
från sitt livs sista film
om en annan tid för
samma liv 

han var frivillig religion
för hennes mästerverk
hon var tjugo andetag
för långtifrån kaos
som försvar för
ett annat vi

hon var esoterik för ett
svunnet alltför pubertalt
slitet krig han spelar
heroin för att få henne
att försvinna

hon föder drömmar
där han byter namn
hans är dolt för samma
anledning som hennes
egna potentat 

han är en förintelse
hon är ett folkmord 
som någonting sebaot
skulle omfamna
som sin fallne