Mörkblått
du skrek om den sista tiden
att minnen av mig alltid var
precis som det du aldrig ser
drömmen om något vackrare
än nu
föraktet för att jag andas och
låtsas att jag aldrig minns dig
som om jag borde falla naken
färga mina sår som huden
jag brände för att slippa dig
samma lögner som jag aldrig
föll för
Siffror
livet
om det var skrivet
med blanka penslar
utan strimmor
jag vet hon älskar
när vi försvinner
genom kriget
jag aldrig vinner
där hon brinner ner
till det sista minne
till det sista minne
som jag lever
Bokstäver
minns du staden
i slutet av livet
hur du skjuts sönder
som mitt sönderfall
där bor barnet
som askan i din urna
bränner som handen
mot dina minnen
det spelar en orkester
i ditt huvud bara för att
du klär dig i tystnad
som röken där du
nästan slutar andas
rör dina sår som åren
faller du sönder
Märke
hennes fingrar
kom inte tillräckligt
nära som två ånglok
som accelererar mot
varandra utan att
lämna damm
som om hon sköt mig
rakt mot mina
läppar utan att
lämna sår
kom hon aldrig
tillräckligt nära mig
lämnade aldrig
spår inte ett
hjärtslag
inte en sista
gnista
hopp
Blommor & Krig
jag är inte rädsla
bara ängslan av att
jag aldrig ska få sluta
andas men det är bara
längtan som såren jag
slutade få när jag
äntligen blev ensam
och jag kände det när
du fyllde mina
och hon svarade att
jag är allt hon aldrig ville ha
kvar i livets sämsta tid
och jag kände att bara
jag slipper vila i frid
kan jag återgå till
att inte finnas
en sista tillbakagång
fy fan vad skönt det är
att bränna själen och
inte vara bara uppstå
som en gud du knullat sönder
med dina oskyldiga händer
och du andas nej sluta andas
för det förstör allt av dig
jag vill ska vara mitt
bara ängslan av att
jag aldrig ska få sluta
andas men det är bara
längtan som såren jag
slutade få när jag
äntligen blev ensam
och jag kände det när
du fyllde mina
och hon svarade att
jag är allt hon aldrig ville ha
kvar i livets sämsta tid
och jag kände att bara
jag slipper vila i frid
kan jag återgå till
att inte finnas
en sista tillbakagång
fy fan vad skönt det är
att bränna själen och
inte vara bara uppstå
som en gud du knullat sönder
med dina oskyldiga händer
och du andas nej sluta andas
för det förstör allt av dig
jag vill ska vara mitt
järnkrig
hon skrev ett brev att hon saknar mig
ville bara svara att jag aldrig lärt mig
att sakna dig om än mindre sakna det
vi hade eller fortfarande borde ha men
jag svarade inte så mycket lättare att
bara hålla käften titta ner skriva blankt
precis som jag alltid gjort så svårt att
bara andas snälla låt mig vara ifred
som på en skadeskjuten natthimmel där
bara min andedräkt som rök på någon
som inte längre finns kommer du tillbaka
skär upp mina sår som gör att jag ännu är
det som aldrig aldrig aldrig är kvar om
natten frågar snällt minns du ångesten
det var som att jag bar den och det var som
att det var du som var den
de svarta fåglarna inom mig är hon som
skrattar och säger nu blir han manisk igen
jag skriker inombords och önskar att de
kunde fatta och känner paniken greppa tag
om mig lika plågsamt jag var alltid tvungen
att känna den ensamheten den största terroristen
speglar sig i mig det är vi två inatt som en
sönderskjuten istid för hon glömde kyla ner mig
inatt men hon släpper aldrig taget så jag fryser
själv långsamt svart som om kriget fanns och
jag tänkte kort att jag hoppas att det finns snart
i alla fall inom mig men jag är kvar i min säng
och låtsas att jag var någons vän
ville bara svara att jag aldrig lärt mig
att sakna dig om än mindre sakna det
vi hade eller fortfarande borde ha men
jag svarade inte så mycket lättare att
bara hålla käften titta ner skriva blankt
precis som jag alltid gjort så svårt att
bara andas snälla låt mig vara ifred
som på en skadeskjuten natthimmel där
bara min andedräkt som rök på någon
som inte längre finns kommer du tillbaka
skär upp mina sår som gör att jag ännu är
det som aldrig aldrig aldrig är kvar om
natten frågar snällt minns du ångesten
det var som att jag bar den och det var som
att det var du som var den
de svarta fåglarna inom mig är hon som
skrattar och säger nu blir han manisk igen
jag skriker inombords och önskar att de
kunde fatta och känner paniken greppa tag
om mig lika plågsamt jag var alltid tvungen
att känna den ensamheten den största terroristen
speglar sig i mig det är vi två inatt som en
sönderskjuten istid för hon glömde kyla ner mig
inatt men hon släpper aldrig taget så jag fryser
själv långsamt svart som om kriget fanns och
jag tänkte kort att jag hoppas att det finns snart
i alla fall inom mig men jag är kvar i min säng
och låtsas att jag var någons vän
Min sjukdom talar bara till dig
du ser ut mot ingenting
när ångesten inte
är något du känner utan
det enda du någonsin
vet att du alltid kommer vara
det ligger nakna kroppar
runtom i ditt minne och du
räknar alla sår som du skurit
för att komma en dag närmre
absolut ingenting och fingrarna
som aldrig riktigt fick vara
ett barns men det gälla skriket
kommer alltid närmre är alltid
i dig tills du blir oförmögen de
andetagen som krävs för att
aldrig behöva vara älskad
när ångesten inte
är något du känner utan
det enda du någonsin
vet att du alltid kommer vara
det ligger nakna kroppar
runtom i ditt minne och du
räknar alla sår som du skurit
för att komma en dag närmre
absolut ingenting och fingrarna
som aldrig riktigt fick vara
ett barns men det gälla skriket
kommer alltid närmre är alltid
i dig tills du blir oförmögen de
andetagen som krävs för att
aldrig behöva vara älskad
Galler
jag skrev mitt namn på
gränsen av en stad jag
aldrig skulle återse som
ett minne av hon som
aldrig ville att jag skulle
återse henne med mig
där stjärnorna en gång
fyllde år som bara ett
barn kan fylla år som
hon förklarade för mig
att jag bara är ett barn
ibland när jag önskade
mig sådant man inte får
önska sig i den där staden
jag en gång kallade min
för det enda jag tänke på
att hon skulle kalla mig
men hennes hjärta blev
för mig bara lång spår av
längtan ängslan förtvivlan
som bara ett barn uppvuxen
i fel stad i fel hem i fel kropp
känner när han längtar bort
någon annanstans bara det
inte längre kallas hem
gränsen av en stad jag
aldrig skulle återse som
ett minne av hon som
aldrig ville att jag skulle
återse henne med mig
där stjärnorna en gång
fyllde år som bara ett
barn kan fylla år som
hon förklarade för mig
att jag bara är ett barn
ibland när jag önskade
mig sådant man inte får
önska sig i den där staden
jag en gång kallade min
för det enda jag tänke på
att hon skulle kalla mig
men hennes hjärta blev
för mig bara lång spår av
längtan ängslan förtvivlan
som bara ett barn uppvuxen
i fel stad i fel hem i fel kropp
känner när han längtar bort
någon annanstans bara det
inte längre kallas hem
Kranskommun
ovanför marken
där finns ingenting
bara små svarta moln
och en övergiven flicka
som ber till gud om att
äntligen få brinna
utanför fönstret
där hon en gång andats
pratar hon lugnt om
att vara sin egen återbörd
men handen i fickan
vågar inte vara knuten
ens en sekund
framför henne
har allt redan vissnat
hon önskar att hon drack
som alla andra drack
för att en gång
äntligen få (sluta)
finnas
där finns ingenting
bara små svarta moln
och en övergiven flicka
som ber till gud om att
äntligen få brinna
utanför fönstret
där hon en gång andats
pratar hon lugnt om
att vara sin egen återbörd
men handen i fickan
vågar inte vara knuten
ens en sekund
framför henne
har allt redan vissnat
hon önskar att hon drack
som alla andra drack
för att en gång
äntligen få (sluta)
finnas
Den färgblinde piloten
klär av mig bara för
att du ska få se någon
du kan önska du aldrig var
och jag ser nästan vacker
ut om du bara stänger
ögonen precis
slår ett slag för slagen
slår ett slag för slagen
nere på parkeringen
där jag låg kvar för
att du bad och jag
slutar nästan andas
för att du ska vara
lycklig idag
vad behöver jag ett
tak över huvudet när
tak över huvudet när
det regnar i mitt hjärta
som en störflod i mina vener
gråter bara för att jag
är oförlåtligt svag
som ett hav som
ingen hittar förlorar
gråter bara för att jag
är oförlåtligt svag
som ett hav som
ingen hittar förlorar
du allt om jag nästan
är vid liv
jag är ditt mörker
du aldrig vill tända
Tunnel
Stockholm är ett brinnande
försvinnande litet epicentrum
av en stad som förlösts och förlorats
bland vändkorsen i tunnelbanan
och flaskorna som ligger ensamma kvar
i en förortshall där pojken grät när mamman drack
vi insuper staden som det största vi har
jag undrar mest varför alla barnen är kvar
alla barnen som är som jag också var
Stockholm är knappast brinnande
den har slocknat och gatubelysningen räcker
knappast till för att lysa upp dom stegen
som jag tar när jag passerar medis för där
är vi inte längre medborgare bara åskådare
åt de medvetet dekadenta mellan Södra och snaps
jag skärs sönder av varje andetag och ger blod
till spyorna vid Björns trädgårds pissoar där en
hemlös kvinna log mot mig som om jag var mannen
hon nyss sög av
Stockholm var aldrig brinnande
och vi har aldrig heller önskat att den brann
du skriker att du får ångest när du känner att
jag fortfarande har puls och du hatar när du ropar efter mig
att det faktiskt finns någon som svarar
men du kan följa mina fotspår fram till stationen
där jag lämnade marken och du log mot mig
precis på det där sättet du svor att aldrig göra
jag fick aldrig le tillbaks
Hjälp mig att logga ut
jag kanske borde sluta drömma
om det som skrevs som förbjudet
och ringa det där telefonnumret
jag fick i en trappuppgång för
fyra år sedan och som jag tryckt
mot min handflata så hårt och
så ofta sedan dess att siffrorna
knappt längre syns men jag kan
det utantill ändå för jag har andats
det telefonnumret, levt det telefonnumret
som om jag inte ens behövde mitt
egna fastän jag aldrig vågat göra
någonting annat än att slå siffrorna
från dolt nummer och aldrig ytrra ett
ord när rösten från andra sidan svarar
men jag kanske borde ringa det där
numret nu för jag vet att det leder
till någonting som jag borde våga
drömma om och som jag iaf är nästan
helt säker på inte skrevs som någonting
förbjudet jag kanske borde ringa det där
numret och faktiskt säga hej det är jag
eller någon helt annan bara yttra ett par
ord för jag vet att den på andra sidan
garanterat kommer lägga på iaf men jag
kan ju ringa det där numret och låtsas
att jag vågade
om det som skrevs som förbjudet
och ringa det där telefonnumret
jag fick i en trappuppgång för
fyra år sedan och som jag tryckt
mot min handflata så hårt och
så ofta sedan dess att siffrorna
knappt längre syns men jag kan
det utantill ändå för jag har andats
det telefonnumret, levt det telefonnumret
som om jag inte ens behövde mitt
egna fastän jag aldrig vågat göra
någonting annat än att slå siffrorna
från dolt nummer och aldrig ytrra ett
ord när rösten från andra sidan svarar
men jag kanske borde ringa det där
numret nu för jag vet att det leder
till någonting som jag borde våga
drömma om och som jag iaf är nästan
helt säker på inte skrevs som någonting
förbjudet jag kanske borde ringa det där
numret och faktiskt säga hej det är jag
eller någon helt annan bara yttra ett par
ord för jag vet att den på andra sidan
garanterat kommer lägga på iaf men jag
kan ju ringa det där numret och låtsas
att jag vågade
Kom då så ska vi slåss lite grann
hon skriker att hon faller
någonstans i någon stad
där jag aldrig är
om jag målar upp skuggor
från där hon träffar marken
som mitt ansiktes gloria
som hennes epicentrum
hon skriker att hon faller
till ljuset av kameror
som blixtrar starkare än
vad jag någonsin kände
om jag ångrar mig
kommer det aldrig
vara tillräckligt för
hon skriker att hon faller
och bara för mig
som om hon förstörde
euforier från ditt hjärta
försvann från dig
bara för att sluta vissna
men när du kommer
närmre får du mig
nästan till något
perfekt
någonstans i någon stad
där jag aldrig är
om jag målar upp skuggor
från där hon träffar marken
som mitt ansiktes gloria
som hennes epicentrum
hon skriker att hon faller
till ljuset av kameror
som blixtrar starkare än
vad jag någonsin kände
om jag ångrar mig
kommer det aldrig
vara tillräckligt för
hon skriker att hon faller
och bara för mig
som om hon förstörde
euforier från ditt hjärta
försvann från dig
bara för att sluta vissna
men när du kommer
närmre får du mig
nästan till något
perfekt
Lilla mamma som en svart fågel från min måne
han slår dig igen
och han slår dig igen
jag ber dig
skrik medans han
slår dig igen
snälla skrik så jag
vet att du lever
snälla skrik så
jag vet att du
fortfarande vet att
du finns kvar som
i mitt hjärta
lilla mamma
skrik skrik skrik
jag vill bara veta
att du lever
ännu denna förstörda dag
lilla mamma
för jag vet inte riktigt
hur man måste vara för att
komma dig in på djupet
om man måste mörda
inte dra sig från att
alltid vara allt eller
om man ska kunna säga
att de perfekta orden som
balanserar som små
stjärnor där mörkret
aldrig tränger igenom
för du betraktar mig
som en svart fågel
som annekterar min måne
skrik, lilla mamma, skrik
och han slår dig igen
jag ber dig
skrik medans han
slår dig igen
snälla skrik så jag
vet att du lever
snälla skrik så
jag vet att du
fortfarande vet att
du finns kvar som
i mitt hjärta
lilla mamma
skrik skrik skrik
jag vill bara veta
att du lever
ännu denna förstörda dag
lilla mamma
för jag vet inte riktigt
hur man måste vara för att
komma dig in på djupet
om man måste mörda
inte dra sig från att
alltid vara allt eller
om man ska kunna säga
att de perfekta orden som
balanserar som små
stjärnor där mörkret
aldrig tränger igenom
för du betraktar mig
som en svart fågel
som annekterar min måne
skrik, lilla mamma, skrik
Massmord förskönar
han var pornografi och tragik
från ett svartvitt psyke
hon var arton hjärtslag
från sitt livs sista film
om en annan tid för
samma liv
han var frivillig religion
för hennes mästerverk
hon var tjugo andetag
för långtifrån kaos
som försvar för
ett annat vi
hon var esoterik för ett
svunnet alltför pubertalt
slitet krig han spelar
heroin för att få henne
att försvinna
hon föder drömmar
där han byter namn
hans är dolt för samma
anledning som hennes
egna potentat
han är en förintelse
hon är ett folkmord
som någonting sebaot
skulle omfamna
som sin fallne
från ett svartvitt psyke
hon var arton hjärtslag
från sitt livs sista film
om en annan tid för
samma liv
han var frivillig religion
för hennes mästerverk
hon var tjugo andetag
för långtifrån kaos
som försvar för
ett annat vi
hon var esoterik för ett
svunnet alltför pubertalt
slitet krig han spelar
heroin för att få henne
att försvinna
hon föder drömmar
där han byter namn
hans är dolt för samma
anledning som hennes
egna potentat
han är en förintelse
hon är ett folkmord
som någonting sebaot
skulle omfamna
som sin fallne
en liten obetydlig grej att dö för
en liten vilja om att älska
var det sådant du sa
att du kunde dö för
var det därför du stod kvar
när bussen slutat gå och
tänkte att han kanske
han kanske hittar tillbaks
till dig fast han aldrig
varit där
en liten känsla om att hata
var det enda som var värd mig
när man står i skuld till dem
som aldrig kände samma sak
jag har så många kvar att dö för
men mina hjärtslag tappar fart
orkar inte riktigt fram
för att slå en sista gång
för dig
en liten känsla om att sakna
och du vet att jag bara skriver
plattityder om samma jävla sak
du älskar att jag är en enda stor
kliché att kunna se igenom
du vill dö bland rosor för
att du älskar romantik
jag vill aldrig någonsin
dö för dig
en liten känsla om att inte
känna någonting trots att
jag önskar att varje ord
du sade var sant och de
sista stumma andetagen
kunde ristas in i mig
jag fingrar efter mitt hjärta
men olycklig kärlek
är så äckligt klyschigt
att dö för
var det sådant du sa
att du kunde dö för
var det därför du stod kvar
när bussen slutat gå och
tänkte att han kanske
han kanske hittar tillbaks
till dig fast han aldrig
varit där
en liten känsla om att hata
var det enda som var värd mig
när man står i skuld till dem
som aldrig kände samma sak
jag har så många kvar att dö för
men mina hjärtslag tappar fart
orkar inte riktigt fram
för att slå en sista gång
för dig
en liten känsla om att sakna
och du vet att jag bara skriver
plattityder om samma jävla sak
du älskar att jag är en enda stor
kliché att kunna se igenom
du vill dö bland rosor för
att du älskar romantik
jag vill aldrig någonsin
dö för dig
en liten känsla om att inte
känna någonting trots att
jag önskar att varje ord
du sade var sant och de
sista stumma andetagen
kunde ristas in i mig
jag fingrar efter mitt hjärta
men olycklig kärlek
är så äckligt klyschigt
att dö för
Vykort från en unge
jag har inte förändrat mig själv
jag har bara valt att bli förlorad
jag hör inte inte de där sångerna
som ekade genom staden som
verkligen skrek ut mitt namn
får jag tävla mot dig om vem
som är mest sårbar
jag tror att jag är i ett passande
skede i mitt liv
du säger att mitt hjärta brunnit
upp och jag ser att ditt
fortfarande blöder på marken
för det tog bara ett halvår
att kunna förlora en vän
får jag någonsin se dig
vill jag bara förlora dig igen
du undrar varför jag alltid
ljuger
du har lagt nejlikor längs
med vägen som skär
fotspår som sköra sår
ikväll slår du sönder hela
jävla himmelen för du
tänker att allting blir uddlöst
när man ser ångest i någonting
lika karaktärslöst som mig
jag andas bara i mitt egna tomrum
sjuåttatre
jag har is under
mina läppar
jag har slutat
andas rent
sjuhundraåttiotre kalla vindar
sveper igenom min stad
och på tågstationen
ligger frosten klar
de säger att det är vinter
det brinner i mitt kvarter
löper som en skärseld
genom radion
att allting som de gör är fel
det är bara vackert där
staden aldrig är i skuld
de har aldrig vinter
han lever drömmar om
sin stora viktoria
där det ligger i hans blod
att se vad ingen annan ser
det är han som besjungs
i visorna
han som klätt sig vackert
på sin stora dag
han som gråter ut om
dem stackars utsatta
svenska kvinnorna
det är han som andas
sitt eget namn med
sina egna vita män
han älskar sveriges vinter
tystnad
ett land i mörker
men jag andas rent
när sotet lagt sig längs
med våra förlorade steg
han står framför ett
fältslag som han kommer
att förlora
du möter mig vid det svartvita grå torget
vi har inga missiler att
skjuta sönder drömmar med
men en hel jävla kader
till att förstöra dem
det har slutat vara vinter
Vapen utan ammunition
jag slog ett slag
men jag visste inte
vad jag slogs för
jag skulle se igenom dig
men du var som en stenmur
jag skulle kunna andas
när du närmade dig
men du var som
svavel för min hals
jag ville känna när
du inte var här
men jag visste inte
hur man kände när
du inte var här
jag ville vakna ensam
i en tvåvåningssäng
men jag vaknade aldrig
ensam inte ens
när du lämnade mig
jag ser ut genom ett
övermålat fönster
men jag ser bara den
grå färgen som
din hud gav mig
jag vet att jag förtvinar
i min ensamhets anlete
jag har alltid varit
din att förstöra
Pingviner
hon och jag står
vid slutet av oss
hon har sedan länge
släppt min hand
jag fumlar efter
hennes kalla fingrar
önskar svagt
du finns väl
fortfarande
kvar?
hon och jag andas
inte längre samma
andetag och när
hon ser in i mig
en allra sista gång
skänker jag hennes
högsta önskan om
att aldrig mer
behöva känna
min puls
hon och jag finns
bara där känslor
aldrig någonsin
blir besvarade
som ett sista avsked
bränns hennes naglar
mot min bleka hud
jag minns hur
jag en gång
levde för
henne
hon och jag har
aldrig varit vi
