kameratre

Han brukade skrika i mitt huvud
att vi ger upp till slut
att vi abdikerar nu

Jag har bara aldrig riktigt förstått vad det innebär
om det är något jag varit tvungen att göra
sen det första steget jag lyckades ta
på den hemmagjorda trasmattan i köket

Eller om det var någonting man var tvungen
att ignorera under åren av en riktig trasslig
uppväxt kantrad av missbruksproblem 
och andra sociala problem som jag nu ska
lära mig att förstå och kanske bemästra

Om jag ger upp nu har jag kanske egentligen
skrivit mitt eget misslyckande ett manus över
en slags onödig bortgång från ett bortkastat liv
vilket inte är så farligt som det låter utan
bara logiskt

Det är ju onödigt att abdikera från någonting
man egentligen aldrig lyckats ta sig till 
det är lite som att se filmer som alltid slutar
lyckligt men stänga av innan det verifieras
på den blänkande skärmen

Så jag väljer nog att vänta 
för jag önskar och drömmer om saker
och att väntan kommer vara värt det
Ge nåt för oss som väntar

Så jag hoppas
för det kanske kommer en förändring
men det tar den tid det tar