kameratre

jag är ett oladdat luftgevär
som famlar efter sin egen
avtryckare
totalt försvarslös även mot
ditt lösa knallpulver

jag sveper fingrarna
in en vag rörelse
lätt genom plastpistolerna
som bränner huden
och mina naglar färgas
till något oigenkännbart
något som är som du

jag skulle aldrig ignorera (dig igen)
men min kropp är som
en begravning och kistan där jag
ligger är en tom massgrav
där inga döttrar någonsin
får ta sitt sista andetag

jag är i betraktarens skugga
som en rädd flykting utanför
skjuter soldaterna mot mina
föräldrar och i drömmarna
min älskade

och tornen faller

bortom röken känner jag att du andas tungt mot hans hals