kameratre

Det handlar egentligen inte om någonting alls, mer än att sakta inse exakt hur det ligger till. Det behöver man nödvändigtvis inte heller göra. Men det gör jag. Tror jag. För jag brukar inte stanna upp för att andas längre, jag är tillräckligt säker på att jag kommer klara av att göra det iaf. Klockan är tjugo minuter i ett, och jag har återigen inte klivit ur sängen. Jag vet inte om jag egentligen trivs med den här vanan, som endast avbryts för att abnormt gå upp klockan fem på morgonen särskilt utvalda sommargryningar.

Av någon anledning har jag också försökt sluta ta mig hem på det mest effektiva och smidiga sätt som är möjligt, utan istället söker jag omvägar; som att gå genom Hallonbergen till Rissne, eller genom Tulemarken till Centrala Sundbyberg. Antagligen försöker jag tro att detta är former av vardaglig motion, som ett substitut till den jag en gång faktiskt var. För benet bär inte längre. Kanske, är det för att utforska nya delar av småstaden som jag inte särskilt frekvent befinner mig i; för att ta till mig det hela geografiska kulturutbudet däri. Vad vet jag. Nu ska jag dricka varmt vatten med smak av apelsin. God middag.

---

egentligen kunde jag vara himmelen
i din spegel och min reflektion kunde
gå sönder bland orden som du skrev