kameratre

det var inte så hon kände atlanten
med vinden i ryggen när hon
somnade vid det vita kapellet
och böckerna som staplade
likt kupoler
hon andades svagt in röken
innan hon öppnade porten
och ikonerna blev till ett
dansgolv där bara tiden
ville stå stilla

hon hade aldrig någon ängels vingar 
som kunde frälsa den som såldes
för att krypa till korset och älskas
av pärlbanden som ströks genom
hennes hår som saknade gloria

det var inte så hon kände dig
när hon var högt över marken
och likt en sjöjungfru var hon
inte verklig för dina ögon
som tårarna från fågeln som
fanns i edra sagor
hon var låg uppe på klocktornet
och vinkade vagt till en pojke
som flöt bort långt bortom
horisonten 
och sakta kom du hem