kameratre

jag har samlat någon annans
tabletter på mitt nattduksbord
i köket ligger det cigarettfimpar
som inte har slocknat helt och
tänder glöd på det lilla som
fortfarande inte mörknat
i mig

mitt liv har blivit ett blått skåp
som nötts gula i kanterna
av cigarettröken som blivit
min omgivnings känslokanal
och jag har fastnat i en
verklighet med bokstäver
som inte formar några ord

om det fanns ett hav utanför
mitt fönster skulle minsta
bris få mig att drunkna 
och fast solen kan få mig
att kasta en skugga är inte
mina frusna händer
menade att värmas i dina

det spelar ingen roll vad
ölburkarna på mitt kalla
vardagsrumsgolv har för färg
de reflekterar lika väl hur
jag skriker mina nätter hesa
och när jag sakta försöker
finna lugn vet jag att mina
känslor bildar ett tankeomlopp
som redan spårat ur