You haven't been gone very long but it feels like a lifetime
Nästa morgon jag vaknar kommer jag ta mina första stapplande steg mot Socialhögskolan och försöka påbörja den första av förhoppningsvis sju terminer av socionomstudier. Någon dag vill jag känna att det faktiskt var ett viktigt val. Nu är jag mest övertygad om att ingenting någonsin kommer kännas betydelsefullt av det jag åtar mig. Jag vill det här riktigt mycket. Men att det skulle betyda något tror jag inte alls på. Ty jag kommer vara vad jag alltid varit. En medelmåtta. Vilket tar år och dagar att acceptera att man är. Om man någonsin accepterar det.
Jag är i tider där det känns som att varje person försvinner från en. Jag är i tider där nära vänner försvinner mycket längre än vad man trodde att de skulle göra. Jag är i tider där vänner söker sig till en annan stad, en annan kust, ett annat land eller en annan kontinent. Över världshav. Bort. Jag är i tider där det känns som att alla verkligen söker någonting vackrare, någonting bättre, någonting större. Någonting som gör det lättare att andas. Hur fint Stockholm än må vara från ovan. Medan jag själv blir kvar; näst intill klamrar mig kvar där jag alltid varit. I Sundbyberg. Sveriges minsta kommun.
We are nowhere and it's now.
Jag är i tider där det känns som att varje person försvinner från en. Jag är i tider där nära vänner försvinner mycket längre än vad man trodde att de skulle göra. Jag är i tider där vänner söker sig till en annan stad, en annan kust, ett annat land eller en annan kontinent. Över världshav. Bort. Jag är i tider där det känns som att alla verkligen söker någonting vackrare, någonting bättre, någonting större. Någonting som gör det lättare att andas. Hur fint Stockholm än må vara från ovan. Medan jag själv blir kvar; näst intill klamrar mig kvar där jag alltid varit. I Sundbyberg. Sveriges minsta kommun.
We are nowhere and it's now.
Kommentarer
Trackback
