kameratre

om du tog min hand innan du lärde mig
hur man inte dansar samtidigt som du
visade periferin av mina andetag skulle
jag kanske känna hur och varför stegen
sakta sakta sakta balanserar på de utstakade
kullerstenarna ner mot vattnet över järnvägen
och bron som bevittnar de kostymklädda alkoholisterna
till ett hem långt ifrån mitt

det ligger svartvita hyacinter vid trottoarkanten
och morgonen vaknar till doften av pryglade
duracellkaniner som ska ömsa ytterligare
lager skinn för den där starkölen vid parkbänken
de vaknar med blickar som vagt styr sig mot
horisonten och den moderna fristaden där
svartvita hyacinter är lila hyacinter som växer
längs avenyer som sträcker sig genom huvudgatan
bort mot det avskilda torget där tonårsflickor
somnat med tonårspojkars kärleksförklaringar
fortfarande bultandes i bröstet och där
kaniner inte drivs av batterier
för det ligger rosor vid järnvägen som färgas grå
av ljuset från gatubelysningen och ger lyster till
den där mannens steg som väcker en småstad
som aldrig drunknat i neonskyltar eller det porlande
bruset från ett närliggande vattendrag som bildar
små nätta moln där kvinnor i vita sommarkläder
kan drömma om den där mannens steg som snart
är långt långt bort

det vaknar vitklädda pojkar bland höghusen med
inglasad balkong med smuts under läpparna
och kyska nagelband som räknar dagarna till
ett nytt år som de hoppas kommer förverkliga
drömmar om ett glädjefullt liv
de flimmrar med blickarna upp mot stjärnan
som ännu inte säkert slocknat och reflekterar
orden från flickorna som aldrig somnat innan
de byter ut varje plagg till svart och följer
flickornas fotspår med nedsjunkna axlar 
långt bort mot storstaden som är en pandemi
av oerfarna nykomlingar som slickar allt de
ser till rödgröna ocenaer vilket bara blir okänt
för en färgblind som sakta sluter sina ögon
och känner det första och enda glaset brista
som pärlband på en flickas bröst när
den vita stormen drar förbi

han är där snart