kameratre

han var ensam på skolgården
och skrek ut att han hade sprungit  i ett liv
bara för att få stå still
han beundrade kritstrecken som
förskolebarnen hade ritat i skärt
som föreställde fjärilar som sakta
skulle skulle flagna bort precis
som luften som bodde i hans steg

han behövde någon som behövde honom
och log melankoliskt när han suddade ut
sina egna blommor skrivna med en
darrande vänsterhand som han önskade
var rosor utspridna på ett parkettgolv
där han var pojken som förde
nattens sista dans 

han drömde om objekten under radarn
som någon gång skulle bli hans död
på sina fingrar räknade han hur många
glasflaskor som strött salt i hans ögon
medan den falska sången ekade ut från
den lokala pizzerian som en dirigent
för hans hjärtslag

han glömde bort att andas
när de sista drömmarna smög genom
tystnaden mot horisonten och han såg
ensam ut över murkrönet där lögnerna
hade sått små frön i vinden som frös
staden där han tagit sina första stapplande
fotsteg och det sista han önskade var
att få vara sanden i hennes timglas