kameratre

Känslan av att riva sönder ett ärr är obeskrivlig.
Vetskapen om att ens kropp är ett måndagsexemplar, som sakta rostar sönder.
Och jag vet att det inte finns några ord för mig på det här jävla språket.

Om jag kunde fotografera, verkligen fotografera egna bilder som är vackra, skulle jag publicera några sådana här.
För att någonting av mig skulle vara vackert. Kanske lite mindre text. Kanske lite mer bild.
För en bild säger ju mer än tusen ord. Och jag har bara ord, även fast de inte finns.

Det är oförståeliga händelser, som på små nätta moln, som gör en lite mer depressiv. 

Varför? Varför? Varför? Jag kommer aldrig förstå.

Det kanske inte är världens snyggaste frågetecken. Men det kanske inte var så snyggt gjort heller.

Mitt liv skall nog kunna komma tillbaka någon gång.
När jag inte har någonting att minnas tillbaka till.
Det gäller bara att jag håller andan.
Kanske låtsas som ingenting.
Och håller dig hårt.
Vad jag sagt det.
Förut.

jag ser dig vandra över vattnet
jag vet inte om det är fruset
eller om du är så magisk som
jag faktiskt ser dig
och jag vet att jag inte längre
vågar gå fram och känna efter
om jag också klarar av gå
för ingenting av mig blir
någonsin magiskt för någon
och jag undrar om jag kommer
falla som jag faller för dig
som i ett mörker utan botten 
ett hav utan land tusen oceaner 
som jag inte lyckas simma igenom 

jag ser dig andas genom natten
för den kalla röken den fastnar
nästan som min blick på dig 
och jag fryser som ögonblicken
med dig i mina drömmar mitt huvud
mina hjärtslag mitt hjärta och
jag älskar de där orden som
tränger igenom när du säger
att allting någon dag kommer att
bli bra så fantastiskt nästan perfekt
och jag skakar när jag märker
att du vänder dig om
mot mig vem är det som skadar
de som ler

genom staden har det blivit
nästan morgon och jag ser
solljuset glittra som snö har
lagt sig över istider och jag
märker inte ens att du stannat
jag vaknar som av en plötslig
hagelstorm och allting faller
som de sista slagen över mina
frusna händer och jag vet att
jag aldrig kommer hinna ikapp
tiden mina tårar kommer aldrig
skildras i några apokalypser 
du låter mig till och med nudda
min hand när du säger att jag
aldrig kommer våga ge upp 

som en falsk kärlekshistoria

Ikväll ska jag hålla föredrag om  Ge oss jobb Reinfeldt!

Nu känns det dock som att jag har hundratusen borrmaskiner i huvudet. Om det inte går över kommer de närvarande således mestadels höra det plågade skrik än ett föredrag.

För övrigt tycker jag synd om Irland.

för en sista höst
var vi trygga
som vi alltid hatat
att vi var trygga

för en sista sommar
behövde vi bara
fly morgondagen
som om den
aldrig fanns   

för en första vinter
fick bege oss dit
med ruset från
gårdagen fortfarande
pulserandes

för en sista måltid
var vi klädda svartvitt
och fick framför oss
en värld i färg

för en sista natt skulle jag krossa allt 
och ni var med mig.

tack

vi har kommit alldeles för nära
för nära tågen mot andra länder
vi känner hur järnvägen andas rök
vi känner hur allting andas rök

och det finns alldeles för många
människor här 
jag vänjer mig aldrig vid pulsen 
jag kommer alltid bli sämre med åren
och jag önskar att alla inte var
så perfekta
Varför är alla så jävla perfekta? 

för han är aldrig någonsin rädd
han får aldrig någonsin vara rädd

jag vet att jag saknar dem som inte skriker
de som knappt ens höjer rösten
de är mina hjältar när orden faller sönder
bland alla koraner och kristna böcker

och flickorna som söker tröst 
i större händer
de är lika ensamma som jag 
de har blivit lärda att ha torra tårkanaler
att aldrig någonsin vara svag 

vi har närmat oss atlanten
det finns inte längre några mirakel
som gör att man kan simma över
det är igår när kriget kom
det är imorgon när du lämnar
det är då som jag blir själv 

jag kan inte längre stanna kvar här
jag är som taggtråden runt staden
du är tårarna som föll från soldater
du faller sönder precis som soldater 
vi är alltid vackra pojksoldater

jag är så vacker när du drömmer
jag är så fin när du vaknar
men när du ser mig le
är jag det fulaste du vet
jag känner på orden som
lämnar din tunga att du undrar
varför du alls tog in mig när
jag var så jävla lätt att lämna
ett krossat minne
betalar inte några skulder
ett krossat hjärta
gör mig aldrig
religös 
jag hör ett barns obstinata skratt
det är inte långt kvar tills jag
ser dig
men det enda som du tänker 
är aldrig någonsin mer
som i en vacker hagelstorm
känner du att du snart
äntligen är fri och vacker
jag känner det vaga hoppet
tappa taget om min hand
ikväll finns det ingen som
känner att
kärleken den är sann
bland frosten där jag
somnar så vet jag att
det var det enda som
någonsin försvann 

Jag dricker ett lätt mörkrostat kaffe och känner ett otroligt sug efter choklad med schweizernöt och mandelkubb. Detta sugs stävjas något med att Kents debutskiva spelas i stereon. På tal om Kent är det meningen att jag ska göra en lista med Kents 30 bästa låtar. Har nu lyckats få ner antalet till 72. Bland annat är Celsius, Gummiband, Musik non stop och Idioter eliminerade. Hur 42 till ska försvinna är bortom mitt förstånd. Men men, det ska väl gå. Antar jag. För övrigt kommer låten som rubriken är hämtad ifrån inte heller vara med. Det är ungefär som att göra en lista på sina 30 bästa vänner. Fruktanstvärt hemskt, totalt ohyggligt och egentligen helt jävla omöjligt.

jag är född i min kejsares nya kläder
hennes hud väger alldeles för lite
för att jag ska känna värmen
som kommer när någon
lyssnar till just mina
frysta andetag 

som alla minnen vi någon gång
staplar på varandra 
likt tusen år av krig för en
känsla vi aldrig lyckats fånga
vi sökte drömmar där våra
hjärtan slog lika hårda slag

jag har sprungit för mitt liv
bara för att äntligen få stå still 
men mardrömmarna säger
nej de kommer aldrig någonsin
att släppa mig
och jag märker alla idioter här
på gatan hur de skakar och ler
de säger att det är känslan av 
att vara kär 
och jag minns hur du krossar 
de som ler 
likt pärlbanden i din hand
och när jag vaknar känns det
som att du verkligen är här
men ja, jag känner efter... 
det finns inga mirakel kvar
att leta efter om
man är som vi

och du är inte gud

(svarta) förhoppningar

Efter att bedrivit älskog med tidernas bästa eller näst bästa skiva (inte riktigt bestämt mig för om Röd är bättre än Hagnesta Hill eller inte) tänkte jag göra en liten lista på vad som borde vara Kents ultimata skiva, utifrån vilken position de har på skivan de kommer från. Exempelvis skulle Sundance Kid konkurrera med Elefanter om bästa inledningslåt och Om du var här konkurrera med Revolt III om bästa andralåt osv. Listan blir dock missledande eftersom inga b-sidor, speciallåtar eller låtar från The Hjärta & Smärta EP kommer finnas med på den. Insekter eller Visslaren kommer inte heller finnas med, då Hagnesta Hill är lite längre än övriga skivor. Men det skiter jag i, det är ju bara ploj.

Absolute Kent bör utifrån ovan kriterier se ut så här.

1. Elefanter. (I mycket hård konkurrens mot Sundance Kid.)

2. Kräm. (En klassisk singel som slog ut både Om du var här och Du är ånga.)

3. Dom Andra. (I ytterst hård konkurrens mot Gravitation och Krossa allt. Deras största singel någonsin är dock   given på en Absolute Kent-skiva.)

4. Kevlarsjäl. (Eliminerar både När det blåser på månen och Hjärta.)

5. Sjukhus. (Kents kanske bästa låt någonsin. Låtar som konkurrerade var OWC och Columbus.)

6.  Stoppa mig juni. (Väldigt svårt att inte ha med den här låten. Men bättre än Kärleken väntar och Vals för satan.)

7. Klåparen. (Den bästa låten på Du och Jag Döden är också bättre än Socker.)

8. Svarta linjer. (Skiljer sig markant från Pojken med hålet i handen som var främsta utmanare.)

9. Cowboys. (Hårt mot hårt mot Ensamheten som den knappt besegrade.)

10. Beskyddaren. (Självklart eliminerar Beskyddaren allt möjligt motstånd.)

11. 747. (På samma plats som Mannen i den vita hatten och Det finns inga ord. Men 747 måste bara vara med.)

Följaktligen blev resultatet att låtarna kom från följande skivor.

Hagnesta Hill - 4 låtar.
Röd - 2 låtar.
Du och Jag Döden - 1 låt.
Tillbaka till samtiden - 1 låt.
Vapen & Ammunition - 1 låt.
Verkligen - 1 låt.
Isola - 1 låt.  

Den låt från debutskivan som var närmast att komma med var När det blåser på månen.
Jag gillar onekligen Hagnesta Hill väldigt mycket fortfarande.

Jag har bara fyra saker att säga.

1. Jag hoppas kvällens Winnerbäck-konsert är den sämsta någonsin.

2. Röd är världens bästa skiva, Kents absoluta mästerverk. Sjukhus är tidernas bästa låt.

3. Robert Pattinson är ful. 

4. Det här var mitt mest okonstruktiva inlägg någonsin. Förutom grejen om Robert Pattinson. Han är faktiskt väldigt ful.

Idag var det tänkt att jag skulle se Winnerbäck tillsammans med några vänner. Jag och Johanna infann oss i höstrusket vid 16:00 ungefär. Vi samlade lite tidningar plastpåsar att ha som sittunderlag. Tog ut pengar till garderobsavgift. Köpte choklad och kaffe för att värma oss innan vi gick mot entrén och satte oss ner i förväntan. Tjugo minuter senare kom en kvinna och sade att det var inställt. En flicka drämde en stol i marken innan hon sprang iväg gråtandes med mascaran rinnandes längs med kinderna. Sedan kom min gamle svensklärare och bekräftade att det var inställt. Jag och Johanna lämnade i besvikelse. Jag ringde Alex och berättade att det var inställt. Jag ringde Sandra och berättade att det var inställt. Jag ringde Patrik och berättade att det var inställt. Folk ville inte tro på mig. Jag vill inte tro på mig. Jag önskade att jag ljög. Jag kände mig som Hin Håles utsände. Jag dog lite inombords. Men men. Den första december ska nya förhoppnignar skapas. Förhoppningsvis (snudd på upprepning) kommer inte de grusas och krossas och göra det omöjligt att fånga en fjäril. För det var längesen. Ja, det var evigheter sen nånting brann. I alla fall nära mig.

Men imorgon ska jag iaf bege mig till Estrad och inhandla Röd för 169 kronor. Sen ska jag lyssna. Tills det blir den första december. 

Jag tror jag lägger mig tidigt inatt.

har du kastat sista stenen
som dina drömmar en gång vilade på
bränt alla brev som du skrivit till någon
hjälte som sjöng ut dina känslor genom
rutan vid fönsterkarmen där du skrek
ut att den här världen skulle hålla käften
och att en vilsen man med röd kavaj
någon gång kunde besvara din
hängivenhet

bland torgen där du kysst natten
men aldrig någon sann kärlek farväl
skakar den sista stora rädslan
sönder varje leende och du känner
hur han skriker att du håller för hårt
och han är aldrig din att ta med till
ljusa horisonter där vågorna sätts
i brand

du är ute här i vimlet och letar
efter gamla minnen om något
som gått förlorat och som han
har aldrig delat
du har ändrat på ditt liv
jag har försökt att klä dig
när sista dansen tagit slut
är det enda som du önskar
att vakna upp med dina
fingrar i hans hår

jag undrar om du var sann
när jag sade att du var
det vackraste jag hade sett