kameratre

Idag var det tänkt att jag skulle se Winnerbäck tillsammans med några vänner. Jag och Johanna infann oss i höstrusket vid 16:00 ungefär. Vi samlade lite tidningar plastpåsar att ha som sittunderlag. Tog ut pengar till garderobsavgift. Köpte choklad och kaffe för att värma oss innan vi gick mot entrén och satte oss ner i förväntan. Tjugo minuter senare kom en kvinna och sade att det var inställt. En flicka drämde en stol i marken innan hon sprang iväg gråtandes med mascaran rinnandes längs med kinderna. Sedan kom min gamle svensklärare och bekräftade att det var inställt. Jag och Johanna lämnade i besvikelse. Jag ringde Alex och berättade att det var inställt. Jag ringde Sandra och berättade att det var inställt. Jag ringde Patrik och berättade att det var inställt. Folk ville inte tro på mig. Jag vill inte tro på mig. Jag önskade att jag ljög. Jag kände mig som Hin Håles utsände. Jag dog lite inombords. Men men. Den första december ska nya förhoppnignar skapas. Förhoppningsvis (snudd på upprepning) kommer inte de grusas och krossas och göra det omöjligt att fånga en fjäril. För det var längesen. Ja, det var evigheter sen nånting brann. I alla fall nära mig.

Men imorgon ska jag iaf bege mig till Estrad och inhandla Röd för 169 kronor. Sen ska jag lyssna. Tills det blir den första december. 

Jag tror jag lägger mig tidigt inatt.