kameratre

vi har kommit alldeles för nära
för nära tågen mot andra länder
vi känner hur järnvägen andas rök
vi känner hur allting andas rök

och det finns alldeles för många
människor här 
jag vänjer mig aldrig vid pulsen 
jag kommer alltid bli sämre med åren
och jag önskar att alla inte var
så perfekta
Varför är alla så jävla perfekta? 

för han är aldrig någonsin rädd
han får aldrig någonsin vara rädd

jag vet att jag saknar dem som inte skriker
de som knappt ens höjer rösten
de är mina hjältar när orden faller sönder
bland alla koraner och kristna böcker

och flickorna som söker tröst 
i större händer
de är lika ensamma som jag 
de har blivit lärda att ha torra tårkanaler
att aldrig någonsin vara svag 

vi har närmat oss atlanten
det finns inte längre några mirakel
som gör att man kan simma över
det är igår när kriget kom
det är imorgon när du lämnar
det är då som jag blir själv 

jag kan inte längre stanna kvar här
jag är som taggtråden runt staden
du är tårarna som föll från soldater
du faller sönder precis som soldater 
vi är alltid vackra pojksoldater