kameratre

och vad jag ville minnas var att få
känna dig när sensommaren bjuder ut
alla svaghetstecken i dig och smeker
dina sista ljuva hårstrån bort från
mina kinder

jag är ett oladdat luftgevär
som famlar efter sin egen
avtryckare
totalt försvarslös även mot
ditt lösa knallpulver

jag sveper fingrarna
in en vag rörelse
lätt genom plastpistolerna
som bränner huden
och mina naglar färgas
till något oigenkännbart
något som är som du

jag skulle aldrig ignorera (dig igen)
men min kropp är som
en begravning och kistan där jag
ligger är en tom massgrav
där inga döttrar någonsin
får ta sitt sista andetag

jag är i betraktarens skugga
som en rädd flykting utanför
skjuter soldaterna mot mina
föräldrar och i drömmarna
min älskade

och tornen faller

bortom röken känner jag att du andas tungt mot hans hals

anfall mig som om jag var ditt försvar
under dina färgade naglar trycker
jag sönder ditt samvete du kan rispa
in tårar som skär hela min nakna
spädbarnskropp till något änglalikt 

det är hennes otrogna hjärta som
får dig att gråta och falla likt
regnbågens alla färger
särskilt dem du aldrig någonsin sett
eller fått spegla ditt trasiga leende i 

och du vaknar en morgon när
hon somnat till sommarens
sista skälvande sekunder likt
en bris från ett annat hav 
och du trycker hårt dina händer
mot din alldeles för bleka tinning
när vinden vänder efter kapporna
och du känner i din alldeles för
tomma bröstkorg att hon är
någonting du aldrig någonsin varit

eller kommer bli

för utanför blixtrar bara

... (kort andetag)

sagor

Nästa morgon jag vaknar kommer jag ta mina första stapplande steg mot Socialhögskolan och försöka påbörja den första av förhoppningsvis sju terminer av socionomstudier. Någon dag vill jag känna att det faktiskt var ett viktigt val. Nu är jag mest övertygad om att ingenting någonsin kommer kännas betydelsefullt av det jag åtar mig. Jag vill det här riktigt mycket. Men att det skulle betyda något tror jag inte alls på. Ty jag kommer vara vad jag alltid varit. En medelmåtta. Vilket tar år och dagar att acceptera att man är. Om man någonsin accepterar det. 

Jag är i tider där det känns som att varje person försvinner från en. Jag är i tider där nära vänner försvinner mycket längre än vad man trodde att de skulle göra. Jag är i tider där vänner söker sig till en annan stad, en annan kust, ett annat land eller en annan kontinent. Över världshav. Bort. Jag är i tider där det känns som att alla verkligen söker någonting vackrare, någonting bättre, någonting större. Någonting som gör det lättare att andas. Hur fint Stockholm än må vara från ovan. Medan jag själv blir kvar; näst intill klamrar mig kvar där jag alltid varit. I Sundbyberg. Sveriges minsta kommun.

---

We are nowhere and it's now.

det var inte så hon kände atlanten
med vinden i ryggen när hon
somnade vid det vita kapellet
och böckerna som staplade
likt kupoler
hon andades svagt in röken
innan hon öppnade porten
och ikonerna blev till ett
dansgolv där bara tiden
ville stå stilla

hon hade aldrig någon ängels vingar 
som kunde frälsa den som såldes
för att krypa till korset och älskas
av pärlbanden som ströks genom
hennes hår som saknade gloria

det var inte så hon kände dig
när hon var högt över marken
och likt en sjöjungfru var hon
inte verklig för dina ögon
som tårarna från fågeln som
fanns i edra sagor
hon var låg uppe på klocktornet
och vinkade vagt till en pojke
som flöt bort långt bortom
horisonten 
och sakta kom du hem

Det handlar egentligen inte om någonting alls, mer än att sakta inse exakt hur det ligger till. Det behöver man nödvändigtvis inte heller göra. Men det gör jag. Tror jag. För jag brukar inte stanna upp för att andas längre, jag är tillräckligt säker på att jag kommer klara av att göra det iaf. Klockan är tjugo minuter i ett, och jag har återigen inte klivit ur sängen. Jag vet inte om jag egentligen trivs med den här vanan, som endast avbryts för att abnormt gå upp klockan fem på morgonen särskilt utvalda sommargryningar.

Av någon anledning har jag också försökt sluta ta mig hem på det mest effektiva och smidiga sätt som är möjligt, utan istället söker jag omvägar; som att gå genom Hallonbergen till Rissne, eller genom Tulemarken till Centrala Sundbyberg. Antagligen försöker jag tro att detta är former av vardaglig motion, som ett substitut till den jag en gång faktiskt var. För benet bär inte längre. Kanske, är det för att utforska nya delar av småstaden som jag inte särskilt frekvent befinner mig i; för att ta till mig det hela geografiska kulturutbudet däri. Vad vet jag. Nu ska jag dricka varmt vatten med smak av apelsin. God middag.

---

egentligen kunde jag vara himmelen
i din spegel och min reflektion kunde
gå sönder bland orden som du skrev