kameratre

jag hörde på radion
om folk som slogs
för någon som de
aldrig hade sett
och jag tänkte
jag tänkte på mig
jag som aldrig slåss
ens för dig
trots att du
är det enda jag ser
fast bara när jag blundar
ser du tillbaka på mig 

du sa att ni lät en öde helg
explodera som för
kärleks skull
och jag hatar de
som känner för dig
jag vill vara den enda
i en värld som
bär ditt namn 
när det finns hjärtan
som aldrig kommer
sluta slå
för dig

och jag vet
jag vet varför
vi aldrig andas
tillsammans

Man kan hoppas. Vilja. Önska.
Ett tag.
Sen förstör man bara sig själv.
När man har hoppats. Velat. Önskat.
Ett tag.
Och jag orkar inte hoppas. Vilja. Önska.
Längre. Det har jag redan gjort.
Ett tag.

Allt sådant spelar ut sin roll. 
Sin enda roll.
Tack.

genom stjärnorna
utanför planeterna
bland fåglarna
hon sjunger
om allting
ingen annan
velat sjunga 
tidlöst vacker
fast utan
skönhet

bland alla drömmarna
hör hon sagorna
när hon somnat
i mina händer
som viskar att
när du vaknar
finns ingenting längre
kvar för pojken
du vilar 
i

som ett ensamt barn
på jakt efter stormen 
när allting annat bara dör
i händerna på mig

du är såren i mina mirakel

Det är någon som frågat hur bra jag mår på en skala 1-10. Tänkte att jag kunde svara. Runt 7 skulle jag tro.

Har varit i Bryssel i helgen. Det var trevligt. Jag är bara lite låg. Svensk. Mästare. 10.

jag kanske fortfarande kan
du kanske vill om jag säger att jag kan
jag kanske kan förändra allting
du säger att du minns att jag är sjuk
jag vet att jag är slagen för
att jag alltid ställs mot dig
bara för att jag älskar dig
men jag kommer nog fram till
att du aldrig kan se mig 

hon ber mig
snälla säg inte de där
orden 
jag vill inte höra de där
orden

jag vet inte om det finns
några bestämda hjärtslag
som kan skänka rosor 
till ditt skrämda bröst 
men jag vet hur man kommer
för nära
utan att ens våga säga förlåt  
och jag står ensam kvar
när jag skrapar mitt hjärta
längs asfalten som leder 
från dig

du ber mig
snälla sig inte de där
orden
jag vill inte höra de där
orden

om jag kunde veta hur hon kände
när hon korsade sina andetag i kaos
formade som ett sjukhus motorväg
hon har ett sår på sin kind från
pojken som aldrig önskade någon
som aldrig gick att bryta sönder

om jag fick känna hur hon kysste
för jag vet att hon kysser inte längre 
hon känner med fingrarna där de
en gång brände som om de faktiskt
fanns kvar och i hennes hjärta slår
fortfarande hans slag 

om jag visste hur hon kände när
hon skrev ner sina ord i en bok
som en psalm när tomma blad
blir till berättelser om den där
pojken som kanske kom alldeles
för nära tätt inpå 

men jag förstod att när vi knöt
våra fingrar och nästan rörde
vid varandra kom stunden
där jag alltid var ensam

jag hoppas du inte märker hur jag andas

om du tänker dig
den sista dansen
innan du fyller på
det sista glaset
innan du tappar 
räkningen
på hur många som
går i kras
om du tänker dig
att faller handlöst
framför trafiken
och känner ljusen
som en sista
dröm
innan du vaknar
på morgonen
i någon annans säng
i någon annans hem
med lite mindre
tårar kvar i dina ögon
om du tänker dig det
innan du ser på mig
igen
vill du verkligen
knyta dina fingrar
runt mina?

jag har saknat dig 
någon att skada
någon att låta gråta för mig inatt
du var så vacker
och jag gjorde dig så ful
så ful som bara jag kan vara
och du pratar om tystnaden
som om tystnaden var
allt du visste
men vad visste du
du visste ingenting
men ändå vaknar jag
på ditt golv
jag säger att jag
är naken jag
är fri 
om du sviker mig ger du
mig bara någonting större
någonting större att brinna i
jag är ett kungarike för
tioåringar 
och om du visste vad jag gör
och om du visste vad jag rör
hade du redan somnat in...

Hon sa: vi spränger horisonten tillsammans, du och jag

Jag kan inte riktigt minnas när det var så här mycket snö ute. Satan vad det faller. Kanske är det naturen som vill vara snäll mot de imbecilla politiker som inte lyckas få fram något juridist bindande avtal samt den danska polisen som slår de demonstranter som vill få till en förändring. "Det kanske kommer en förändring, men det tar den tid det tar". Det kommer ta tid. Men det är lugnt. Det snöar ju nu.

Jag var och såg Lars Winnerbäck på Hovet i måndags. Jag hade ett fint sällskap i form av Alex och Malin. Konserten var bättre än den sista på Hultsfred; de nya låtarna gör sig verkligen bra i ett slags arenarockformat. Höjdpunkterna var "Brustna hjärtans höst", "Om tiden vill ifatt", "Elden" och "Hugger i sten". Under den sista låten blottar han sig själv totalt när han står ensam på scen tillsammans med en elgitarr. Vackert. Oerhört vackert. Men. Trots att konserten var nästan perfekt var den inte som den borde vara. Att det var något, eller någon, som fattades.
En vän. En vän som jag hämtade ut biljetterna med. En vän som jag köade med för en månad sen. En vän jag traskade bort från det trista beskedet i vemod med. En vän som är hos en annan vän på andra sidan jorden. Med sol och värme. En vän som jag skulle gått på konserten med. Nu blev det inte så. Men sommaren kommer även till Sverige en dag. Och jag hade henne i tankarna när jag såg en man med långt rött hår lyfta Hovet under "För dig". För den kommer ju alltid vara för dig, eller hur? 

Till sist var jag ordförande under min gamla gymnasieskolas FN-rollspel. Det känns ganska kul att frekvent bli tilltalad "Högt ärade Herr Ordförande".

tunn späd kropp
sju år
hans veckopeng
försvinner lika snabbt
som åren i timglaset
hon förvarar i sin hand
från huden av hans kinder
stryker hon med naglar
som lena rakblad bort
tårarna som aldrig satte
några hjärtan i brand

han är naken
skadad blek
som en harhjärtad dröm
om att världen kunde
var hur vacker som helst
är han kär i alla gator som
tar honom härifrån
och ur ljusen från alla
fotografier som lyser
upp staden får honom 
ser han henne komma närmre
som någonting änglalikt
han håller andan
som om han frös

hon är vacker
han är feg
från hennes läppar
hör han en röst som
ökar takten på slagen
som höjer pulsen och
han vet om natten blir
sagolik om han bara vågar
känna henne som sin
han är hennes motsatta
spegelbild men hon håller
hans händer vant och lugnt
hon andas som om det
var de som ledde revolten
mot alla brustna minnen
som om det var de som
var maskinen som krossade
den ensamma vintern
och han lyssnade till hennes
andetag när hon sa

det är så här man slår sönder hela världen

Kampen fortsätter.

Hämtat från http://www.vegsoc.org/fish/

"Vegetarians don’t eat fish and they never have. Many things have changed since The Vegetarian Society was founded in 1847 but two important definitions haven’t:

“ VEGETARIAN” – someone who doesn’t eat animals
“ FISH” – cold-blooded, water-dwelling animal

Fish may not appear as cute and cuddly as young lambs, however they do feel pain and they do suffer. The fishing industry is responsible for some of the most environmentally damaging practices affecting our seas and oceans today. What’s more eating fish can be bad for your health." 


Sekunden innan den här söta fisken får en krok genom käften och
sedan nacken avsliten...

Hela Sverige har stannat
klätt i mexitegel har alla städer
fallit sönder alla likbleka människor
har bromsat in på vägarna
lyktorna vill inte längre ge ifrån sig någon ljus
i mörkret famlar vi efter varandras händer
fastän jag vet att du inte är här
även om jag blev lämnad kvar i regnet
är du den enda som vet om var jag är
det finns en värld där ingen ser mig
det finns en värld där ingen vet om
våra tysta hemligheter

men alla andetag jag flytt från
de betyder mer än alla sagor som jag läst
jag har aldrig sett ett lyckligt slut
så jag kastar allt du lärt mig och
allt du någonsin har gett mig lämnar jag kvar
som gamla minnen snart kommer ändå alla
hjärtslag ta slut hos alla
delade familjer vackra städer
ensamma syskon som undrar var vi är

Ville bara säga att det står kent i svart på mitt vita örngott. Jag fick det för ett år sen när jag fyllde 18. Av min vän Katarina. Det är det vackraste örngott som går att äga.

För övrigt har jag 223 ord senare förhoppningsvis någonting stort på gång. På fredag kl 15. Det har jag lovat.

Innan dess lämnar jag er med den här låten av den här oerhörda duktiga sångerskan med en otroligt vacker röst.

Känslan av att riva sönder ett ärr är obeskrivlig.
Vetskapen om att ens kropp är ett måndagsexemplar, som sakta rostar sönder.
Och jag vet att det inte finns några ord för mig på det här jävla språket.

Om jag kunde fotografera, verkligen fotografera egna bilder som är vackra, skulle jag publicera några sådana här.
För att någonting av mig skulle vara vackert. Kanske lite mindre text. Kanske lite mer bild.
För en bild säger ju mer än tusen ord. Och jag har bara ord, även fast de inte finns.

Det är oförståeliga händelser, som på små nätta moln, som gör en lite mer depressiv. 

Varför? Varför? Varför? Jag kommer aldrig förstå.

Det kanske inte är världens snyggaste frågetecken. Men det kanske inte var så snyggt gjort heller.

Mitt liv skall nog kunna komma tillbaka någon gång.
När jag inte har någonting att minnas tillbaka till.
Det gäller bara att jag håller andan.
Kanske låtsas som ingenting.
Och håller dig hårt.
Vad jag sagt det.
Förut.

jag ser dig vandra över vattnet
jag vet inte om det är fruset
eller om du är så magisk som
jag faktiskt ser dig
och jag vet att jag inte längre
vågar gå fram och känna efter
om jag också klarar av gå
för ingenting av mig blir
någonsin magiskt för någon
och jag undrar om jag kommer
falla som jag faller för dig
som i ett mörker utan botten 
ett hav utan land tusen oceaner 
som jag inte lyckas simma igenom 

jag ser dig andas genom natten
för den kalla röken den fastnar
nästan som min blick på dig 
och jag fryser som ögonblicken
med dig i mina drömmar mitt huvud
mina hjärtslag mitt hjärta och
jag älskar de där orden som
tränger igenom när du säger
att allting någon dag kommer att
bli bra så fantastiskt nästan perfekt
och jag skakar när jag märker
att du vänder dig om
mot mig vem är det som skadar
de som ler

genom staden har det blivit
nästan morgon och jag ser
solljuset glittra som snö har
lagt sig över istider och jag
märker inte ens att du stannat
jag vaknar som av en plötslig
hagelstorm och allting faller
som de sista slagen över mina
frusna händer och jag vet att
jag aldrig kommer hinna ikapp
tiden mina tårar kommer aldrig
skildras i några apokalypser 
du låter mig till och med nudda
min hand när du säger att jag
aldrig kommer våga ge upp 

som en falsk kärlekshistoria