kameratre

tunn späd kropp
sju år
hans veckopeng
försvinner lika snabbt
som åren i timglaset
hon förvarar i sin hand
från huden av hans kinder
stryker hon med naglar
som lena rakblad bort
tårarna som aldrig satte
några hjärtan i brand

han är naken
skadad blek
som en harhjärtad dröm
om att världen kunde
var hur vacker som helst
är han kär i alla gator som
tar honom härifrån
och ur ljusen från alla
fotografier som lyser
upp staden får honom 
ser han henne komma närmre
som någonting änglalikt
han håller andan
som om han frös

hon är vacker
han är feg
från hennes läppar
hör han en röst som
ökar takten på slagen
som höjer pulsen och
han vet om natten blir
sagolik om han bara vågar
känna henne som sin
han är hennes motsatta
spegelbild men hon håller
hans händer vant och lugnt
hon andas som om det
var de som ledde revolten
mot alla brustna minnen
som om det var de som
var maskinen som krossade
den ensamma vintern
och han lyssnade till hennes
andetag när hon sa

det är så här man slår sönder hela världen