kameratre

Jag kan inte riktigt minnas när det var så här mycket snö ute. Satan vad det faller. Kanske är det naturen som vill vara snäll mot de imbecilla politiker som inte lyckas få fram något juridist bindande avtal samt den danska polisen som slår de demonstranter som vill få till en förändring. "Det kanske kommer en förändring, men det tar den tid det tar". Det kommer ta tid. Men det är lugnt. Det snöar ju nu.

Jag var och såg Lars Winnerbäck på Hovet i måndags. Jag hade ett fint sällskap i form av Alex och Malin. Konserten var bättre än den sista på Hultsfred; de nya låtarna gör sig verkligen bra i ett slags arenarockformat. Höjdpunkterna var "Brustna hjärtans höst", "Om tiden vill ifatt", "Elden" och "Hugger i sten". Under den sista låten blottar han sig själv totalt när han står ensam på scen tillsammans med en elgitarr. Vackert. Oerhört vackert. Men. Trots att konserten var nästan perfekt var den inte som den borde vara. Att det var något, eller någon, som fattades.
En vän. En vän som jag hämtade ut biljetterna med. En vän som jag köade med för en månad sen. En vän jag traskade bort från det trista beskedet i vemod med. En vän som är hos en annan vän på andra sidan jorden. Med sol och värme. En vän som jag skulle gått på konserten med. Nu blev det inte så. Men sommaren kommer även till Sverige en dag. Och jag hade henne i tankarna när jag såg en man med långt rött hår lyfta Hovet under "För dig". För den kommer ju alltid vara för dig, eller hur? 

Till sist var jag ordförande under min gamla gymnasieskolas FN-rollspel. Det känns ganska kul att frekvent bli tilltalad "Högt ärade Herr Ordförande".