kameratre

jag är inte rädsla
bara ängslan av att
jag aldrig ska få sluta
andas men det är bara
längtan som såren jag
slutade få när jag
äntligen blev ensam
och jag kände det när
du fyllde mina 

och hon svarade att
jag är allt hon aldrig ville ha
kvar i livets sämsta tid
och jag kände att bara
jag slipper vila i frid
kan jag återgå till
att inte finnas

en sista tillbakagång
fy fan vad skönt det är
att bränna själen och
inte vara bara uppstå
som en gud du knullat sönder
med dina oskyldiga händer
och du andas nej sluta andas
för det förstör allt av dig
jag vill ska vara mitt

hon skrev ett brev att hon saknar mig
ville bara svara att jag aldrig lärt mig
att sakna dig om än mindre sakna det
vi hade eller fortfarande borde ha men
jag svarade inte så mycket lättare att
bara hålla käften titta ner skriva blankt
precis som jag alltid gjort så svårt att
bara andas snälla låt mig vara ifred
som på en skadeskjuten natthimmel där
bara min andedräkt som rök på någon
som inte längre finns kommer du tillbaka
skär upp mina sår som gör att jag ännu är
det som aldrig aldrig aldrig är kvar om
natten frågar snällt minns du ångesten
det var som att jag bar den och det var som
att det var du som var den
de svarta fåglarna inom mig är hon som
skrattar och säger nu blir han manisk igen
jag skriker inombords och önskar att de
kunde fatta och känner paniken greppa tag
om mig lika plågsamt jag var alltid tvungen
att känna den ensamheten den största terroristen
speglar sig i mig det är vi två inatt som en
sönderskjuten istid för hon glömde kyla ner mig
inatt men hon släpper aldrig taget så jag fryser
själv långsamt svart som om kriget fanns och
jag tänkte kort att jag hoppas att det finns snart
i alla fall inom mig men jag är kvar i min säng
och låtsas att jag var någons vän