kameratre

hon skrev ett brev att hon saknar mig
ville bara svara att jag aldrig lärt mig
att sakna dig om än mindre sakna det
vi hade eller fortfarande borde ha men
jag svarade inte så mycket lättare att
bara hålla käften titta ner skriva blankt
precis som jag alltid gjort så svårt att
bara andas snälla låt mig vara ifred
som på en skadeskjuten natthimmel där
bara min andedräkt som rök på någon
som inte längre finns kommer du tillbaka
skär upp mina sår som gör att jag ännu är
det som aldrig aldrig aldrig är kvar om
natten frågar snällt minns du ångesten
det var som att jag bar den och det var som
att det var du som var den
de svarta fåglarna inom mig är hon som
skrattar och säger nu blir han manisk igen
jag skriker inombords och önskar att de
kunde fatta och känner paniken greppa tag
om mig lika plågsamt jag var alltid tvungen
att känna den ensamheten den största terroristen
speglar sig i mig det är vi två inatt som en
sönderskjuten istid för hon glömde kyla ner mig
inatt men hon släpper aldrig taget så jag fryser
själv långsamt svart som om kriget fanns och
jag tänkte kort att jag hoppas att det finns snart
i alla fall inom mig men jag är kvar i min säng
och låtsas att jag var någons vän