kameratre

du var allt
jag var pojken
bredvid

han var ensam på skolgården
och skrek ut att han hade sprungit  i ett liv
bara för att få stå still
han beundrade kritstrecken som
förskolebarnen hade ritat i skärt
som föreställde fjärilar som sakta
skulle skulle flagna bort precis
som luften som bodde i hans steg

han behövde någon som behövde honom
och log melankoliskt när han suddade ut
sina egna blommor skrivna med en
darrande vänsterhand som han önskade
var rosor utspridna på ett parkettgolv
där han var pojken som förde
nattens sista dans 

han drömde om objekten under radarn
som någon gång skulle bli hans död
på sina fingrar räknade han hur många
glasflaskor som strött salt i hans ögon
medan den falska sången ekade ut från
den lokala pizzerian som en dirigent
för hans hjärtslag

han glömde bort att andas
när de sista drömmarna smög genom
tystnaden mot horisonten och han såg
ensam ut över murkrönet där lögnerna
hade sått små frön i vinden som frös
staden där han tagit sina första stapplande
fotsteg och det sista han önskade var
att få vara sanden i hennes timglas

han skulle kunna vänta långt härifrån
utanför din omgivning och känna
efter i sin bröstkorg om han hör
slagen från ditt hjärta
han skulle kunna karva in sina minnen
i parkeken där han lekte som barn
och sakta skära sönder orden
från sin tunga
han skulle kunna leka med sina fingrar
och önska att de var någon annans
sätta sig på omtyckt café 
beställa in en espresso och låtsas
att han delade din vardag

om du tog min hand innan du lärde mig
hur man inte dansar samtidigt som du
visade periferin av mina andetag skulle
jag kanske känna hur och varför stegen
sakta sakta sakta balanserar på de utstakade
kullerstenarna ner mot vattnet över järnvägen
och bron som bevittnar de kostymklädda alkoholisterna
till ett hem långt ifrån mitt

det ligger svartvita hyacinter vid trottoarkanten
och morgonen vaknar till doften av pryglade
duracellkaniner som ska ömsa ytterligare
lager skinn för den där starkölen vid parkbänken
de vaknar med blickar som vagt styr sig mot
horisonten och den moderna fristaden där
svartvita hyacinter är lila hyacinter som växer
längs avenyer som sträcker sig genom huvudgatan
bort mot det avskilda torget där tonårsflickor
somnat med tonårspojkars kärleksförklaringar
fortfarande bultandes i bröstet och där
kaniner inte drivs av batterier
för det ligger rosor vid järnvägen som färgas grå
av ljuset från gatubelysningen och ger lyster till
den där mannens steg som väcker en småstad
som aldrig drunknat i neonskyltar eller det porlande
bruset från ett närliggande vattendrag som bildar
små nätta moln där kvinnor i vita sommarkläder
kan drömma om den där mannens steg som snart
är långt långt bort

det vaknar vitklädda pojkar bland höghusen med
inglasad balkong med smuts under läpparna
och kyska nagelband som räknar dagarna till
ett nytt år som de hoppas kommer förverkliga
drömmar om ett glädjefullt liv
de flimmrar med blickarna upp mot stjärnan
som ännu inte säkert slocknat och reflekterar
orden från flickorna som aldrig somnat innan
de byter ut varje plagg till svart och följer
flickornas fotspår med nedsjunkna axlar 
långt bort mot storstaden som är en pandemi
av oerfarna nykomlingar som slickar allt de
ser till rödgröna ocenaer vilket bara blir okänt
för en färgblind som sakta sluter sina ögon
och känner det första och enda glaset brista
som pärlband på en flickas bröst när
den vita stormen drar förbi

han är där snart