kameratre

ovanför marken
där finns ingenting
bara små svarta moln
och en övergiven flicka
som ber till gud om att
äntligen få brinna 

utanför fönstret
där hon en gång andats
pratar hon lugnt om
att vara sin egen återbörd
men handen i fickan
vågar inte vara knuten
ens en sekund

framför henne
har allt redan vissnat
hon önskar att hon drack
som alla andra drack
för att en gång 
äntligen få (sluta) 
finnas