kameratre

du ser ut mot ingenting
när ångesten inte
är något du känner utan
det enda du någonsin
vet att du alltid kommer vara
det ligger nakna kroppar
runtom i ditt minne och du
räknar alla sår som du skurit
för att komma en dag närmre
absolut ingenting och fingrarna
som aldrig riktigt fick vara
ett barns men det gälla skriket
kommer alltid närmre är alltid
i dig tills du blir oförmögen de
andetagen som krävs för att
aldrig behöva vara älskad