kameratre

Stockholm är ett brinnande
försvinnande litet epicentrum
av en stad som förlösts och förlorats
bland vändkorsen i tunnelbanan
och flaskorna som ligger ensamma kvar
i en förortshall där pojken grät när mamman drack
vi insuper staden som det största vi har
jag undrar mest varför alla barnen är kvar
alla barnen som är som jag också var


Stockholm är knappast brinnande
den har slocknat och gatubelysningen räcker
knappast till för att lysa upp dom stegen
som jag tar när jag passerar medis för där
är vi inte längre medborgare bara åskådare
åt de medvetet dekadenta mellan Södra och snaps
jag skärs sönder av varje andetag och ger blod
till spyorna vid Björns trädgårds pissoar där en
hemlös kvinna log mot mig som om jag var mannen
hon nyss sög av

Stockholm var aldrig brinnande
och vi har aldrig heller önskat att den brann
du skriker att du får ångest när du känner att
jag fortfarande har puls och du hatar när du ropar efter mig
att det faktiskt finns någon som svarar 
men du kan följa mina fotspår fram till stationen
där jag lämnade marken och du log mot mig
precis på det där sättet du svor att aldrig göra
jag fick aldrig le tillbaks