sjuåttatre
jag har is under
mina läppar
jag har slutat
andas rent
sjuhundraåttiotre kalla vindar
sveper igenom min stad
och på tågstationen
ligger frosten klar
de säger att det är vinter
det brinner i mitt kvarter
löper som en skärseld
genom radion
att allting som de gör är fel
det är bara vackert där
staden aldrig är i skuld
de har aldrig vinter
han lever drömmar om
sin stora viktoria
där det ligger i hans blod
att se vad ingen annan ser
det är han som besjungs
i visorna
han som klätt sig vackert
på sin stora dag
han som gråter ut om
dem stackars utsatta
svenska kvinnorna
det är han som andas
sitt eget namn med
sina egna vita män
han älskar sveriges vinter
tystnad
ett land i mörker
men jag andas rent
när sotet lagt sig längs
med våra förlorade steg
han står framför ett
fältslag som han kommer
att förlora
du möter mig vid det svartvita grå torget
vi har inga missiler att
skjuta sönder drömmar med
men en hel jävla kader
till att förstöra dem
det har slutat vara vinter
Vapen utan ammunition
jag slog ett slag
men jag visste inte
vad jag slogs för
jag skulle se igenom dig
men du var som en stenmur
jag skulle kunna andas
när du närmade dig
men du var som
svavel för min hals
jag ville känna när
du inte var här
men jag visste inte
hur man kände när
du inte var här
jag ville vakna ensam
i en tvåvåningssäng
men jag vaknade aldrig
ensam inte ens
när du lämnade mig
jag ser ut genom ett
övermålat fönster
men jag ser bara den
grå färgen som
din hud gav mig
jag vet att jag förtvinar
i min ensamhets anlete
jag har alltid varit
din att förstöra
