kameratre

han glittrar när han ensam ligger
och övervintrar på badrumsgolvet
ser upp emot kaklet som fläckas gult
likt hans kala fingrar som trycks in
där hans ögon färgas blå och han
känner hur barnsoldater marscherar
i hans bröst som om allt var
krig och revolutioner

men han är inte Gud
trots alla marschaller
som brinner bland de öde torgen
likt sekler av människor som
alltid glöms bort
han håller käft
när vi spränger
sönder andra länder 

och alla flickor kommer
fortfarande skratta vid sina
första små danssteg
för de kan skrika genom väggar
likt blod på serpentiner

taktkänsla pappa, taktkänsla!