kameratre

under oktoberhimlen
går vi mot ett slagfält
som inte längre betyder något
vi känner frosten i halsen
flackt blickandes mot globen
när hon lyser vagt rosa
som om vi väntade på april igen 

bredvid mörka väggar
där en man kommer sjunga
om hur stockholm kysser
honom på kinden
trängs vi på bänkrader
för att bevittna några sista sekunder
av värdighet innan vi faller

som om bara ångesten kunde dämpa fallet

sparkandes på höstlöven som
faller precis som vi faller
söker vi värme i våra halsdukar
av samma färger som du bär 
som om vi ignorerade vad de kallar heder

och vi fängslas av
de broar vi bränt
som aldrig tog oss riktigt över nej 
men vad du anförtror till oss
ska vi anförtro till dig 
vi bygger upp dig bit för bit igen

---

En kärlekssaga. Vi ska tillbaka.