kameratre

det finns någonting i själva faktumet
att du hugger mina drömmar i halvor
som gör att jag har fått mod att
verkligen brinna som
ett ljus i mitten av ingenstans
kanske i dem mörkaste oceaner
som vagt glänser i någon annan som
inte heller vågar le

du sade till mig att jag borde le mer
för att lysa upp mitt ansikte som ibland
hade ganska fina anletsdrag och om
jag inte ser mig själv i mörkret så
finns jag inte alls 
som en bok utan innehåll
knappt ens med några blad
utrivna som orden som en gång
kunde fylla mina läppar
men som nu alltid lämnas lika
tomma 

jag svarade att jag ville injicera dig i mitt blod
ta lite droger så att du skulle förstå
att jag var mer än bara ord på ett färgat plakat
som skrek om kärlek och socialism
även om det är något jag verkligen skulle
kunna dö för
fast jag vet att man inte borde dö för
något alls
bara för orden som till sist lämnar dina 
läppar
fast alldeles för kallt
jag har aldrig saknat dig