kameratre

jag kanske fortfarande kan
du kanske vill om jag säger att jag kan
jag kanske kan förändra allting
du säger att du minns att jag är sjuk
jag vet att jag är slagen för
att jag alltid ställs mot dig
bara för att jag älskar dig
men jag kommer nog fram till
att du aldrig kan se mig 

hon ber mig
snälla säg inte de där
orden 
jag vill inte höra de där
orden

jag vet inte om det finns
några bestämda hjärtslag
som kan skänka rosor 
till ditt skrämda bröst 
men jag vet hur man kommer
för nära
utan att ens våga säga förlåt  
och jag står ensam kvar
när jag skrapar mitt hjärta
längs asfalten som leder 
från dig

du ber mig
snälla sig inte de där
orden
jag vill inte höra de där
orden

om jag kunde veta hur hon kände
när hon korsade sina andetag i kaos
formade som ett sjukhus motorväg
hon har ett sår på sin kind från
pojken som aldrig önskade någon
som aldrig gick att bryta sönder

om jag fick känna hur hon kysste
för jag vet att hon kysser inte längre 
hon känner med fingrarna där de
en gång brände som om de faktiskt
fanns kvar och i hennes hjärta slår
fortfarande hans slag 

om jag visste hur hon kände när
hon skrev ner sina ord i en bok
som en psalm när tomma blad
blir till berättelser om den där
pojken som kanske kom alldeles
för nära tätt inpå 

men jag förstod att när vi knöt
våra fingrar och nästan rörde
vid varandra kom stunden
där jag alltid var ensam

jag hoppas du inte märker hur jag andas